Kolla noga att du intervjuar rätt person! uppmanas jag innan jag går till mitt möte med Wanja Lundby-Wedin. Det är dagen efter Expressens redan klassiska förstasida ”WANJAS UTBROTT” där en okänd kvinna av misstag hängts ut som LO:s ordförande. Komplett med förskrämd uppsyn i blixtljus och vägran att svara på frågor om makens gratisboende på fackets hotell i Italien.

– Ja, det där! utbrister en påtagligt avspänd och till synes äkta Wanja Lundby-Wedin som tar emot i arbetsrummet i LO-borgens västra torn. Krigsrubrikerna om vistelsen på Riva del Sole tycks inte bekomma henne, även om hon medger att hon gjort fel med förmånsbeskattningen.
– Vi har en media som i allt väsentligt har en annan dagordning än fackföreningsrörelsens intressen. Så vi vet vad vi har att slåss mot, konstaterar hon.

Vårens mediestorm kring pensionsbolaget AMF har satt desto djupare spår. Fokuseringen på LO:s ordförande har skadat organisationen, och nu vill hon vara med och bygga upp förtroendet igen.
– Det kan jag bara göra i handling. Mediebilden av att jag inte fattar vad jag gör är inte sann, men den är svår att ändra. Jag är i grunden en vanlig arbetare som har fått ett fackligt förtroendeuppdrag. Jag har inga andra uppdragsgivare än medlemmarna. Det vill jag ut bland medlemmarna och visa!

Hon har fått många hätska mejl från arga arbetare och anonyma motståndare, men också uppmuntran. Som i påskas när hon för första gången handlade på Coop utan de livvakter som skyddat henne under den värsta häxjakten.
– Jag kände mig som Karl Bertil Jonsson på julafton när han ska åka runt med sin pappa och be om ursäkt. Jag trodde jag skulle få skäll men både anställda och kunder i affären morsade och flera sa –stå på dig, vi tror på dig!–
Stödet från medlemmar, arbetskamrater och familj i kombination med en trygg tro på sig själv hjälpte henne att härda ut.
– Inte skulle väl media avsätta mig! Om inte jag orkar, vad händer då med den förtroendevalda undersköterska eller affärsbiträde som har svårigheter på sin arbetsplasts när medlemmar sägs upp?

Fackliga ombud på arbetsplatserna behöver bilda nätverk med andra för att ge varandra stöd, anser LO-basen. Då kan de bli kaxigare och bättre på att visa vad facket kan åstadkomma.
– Vi måste använda vår kollektiva kraft till att kräva förändringar på arbetsplatsen. Till exempel skapa flexiblare arbetstider så att det går lättare att förena arbete och familj. Där kan varje medlem engagera sig. Det behöver inte komma någon facklig representant utifrån och förhandla!

Nog behöver gräsrötterna peppas. Olyckskorpar kraxar om att vi nalkas en extremt svår avtalsrörelse i skuggan av lågkonjunktur, arbetslöshet, medlemstapp och antifackliga stämningar i regeringspolitik och mediedrev. IF Metall har – bakom ryggen på LO – slutit ett krisavtal som beskrivits som en öppning för lönesänkningar, och arbetsgivarna lämnade i våras förhandlingarna om ett nytt huvudavtal som skulle sätta gemensamma ramar och markera en ny samförståndsanda. Dagen för vår intervju har Svenskt Näringsliv till råga på allt krävt stopp för löneökningar i nästa års centrala avtal, med Dag Klackenberg från Svensk Handel som talesman.
– Jag är lite förvånad att han ställde upp. Han som har uppfattats som mer liberal och borde ha intresse av att folk har pengar att konsumera för. Ett lönestopp skulle ju spä på lågkonjunkturen, säger Wanja Lundby-Wedin.

Hon medger att löntagarna är tillbakapressade när arbetslösheten är hög, men betonar att de fackliga organisationerna måste stå starka.
– Det blir en avtalsrörelse som alla andra. Den största utmaningen blir att få en fördelning av löneutrymmet som möjliggör en fortsatt satsning på jämlika och jämställda löner. Det får inte krisen hindra.

För att få bort orättvisa löneskillnader mellan manligt och kvinnligt dominerade jobb måste LO-förbunden hålla ihop. LO-basen tycker att jämställdhetspotten i 2007 års avtal fungerade bra, men tror att konstruktionen måste ändras 2010 eftersom vissa förbund har dömt ut den.
– Det viktiga är inte hur man gör utan att man lyckas komma överens.
I samordningen inom LO ser hon själv sin viktigaste uppgift inför avtalsrörelsen. Betydelsen av en enad facklig front är avgörande.
– Alla ska känna sig delaktiga och varje förbund ska kunna räkna med stöd från resten av organisationen om man tvingas gå i konflikt med sin motpart. Samhörigheten mellan olika fack måste också finnas lokalt.

I likhet med Handels framhåller hon en annan jämställdhetsfråga som facket måste slåss för: rätten till heltidsanställning.
– Det är fullkomligt oacceptabelt att främst arbetarklassens kvinnor tvingas arbeta ofrivillig deltid, i dag precis som för 30 år sedan. När nu huvudavtalet sprack kan frågan komma upp i avtalsförhandlingarna. Om vi inte kan lösa det i förhandlingar kommer det att resas krav på politikerna som stiftar lag. Men även ute på arbetsplatserna måste vi alltid hålla frågan levande om hur vi kan organisera arbetet så att det blir möjligt att arbeta heltid.

Det är samma kamp – från lagstiftning och riksavtal till klubbmötet i matbutiken. Wanja Lundby-Wedin gör sitt bästa för att betona gemenskapen mellan arbetarrörelsens topp och bas. Själv vill hon framstå som en vanlig knegare i själ och hjärta, trots rubriker som ”WANJAS LYXRESA” och ”GULDKANTAT EXTRAKNÄCK”. Sedan hon i AMF-turbulensen lämnade tre välbetalda styrelseuppdrag har hon och maken bytt sin fyrarumsvåning mot en tvåa. Och henens högsta önskan inför semestern låter måttfull:
– Att få gå barfota och bara vara.