”GANJIIII!” skriker kinesiskan på tv-skärmen. Jag rycker till i bussätet. Trots att jag har på mig hörselproppar, och trots att jag redan sett reklamen tio gånger och därför vet precis när skriket ska komma. Hon rycker i åsnan fullastad med varor från internethandelsplatsen Ganji. Bussarna i Kinas huvudstad Peking är utrustade med tv-apparater. De hyrs ut som reklam-plats. Nu kör de inslaget igen. På repeat: GANJIIII!

Runtomkring mig sitter vanliga pekingbor. De läser tidningen eller bara stirrar ut i luften. Reklamen är påträngande som en spark i ansiktet, men de verkar helt oberörda. Kineser är imponerande bra på att Nao zhong qu jing, ett kinesiskt ordspråk som ungefär betyder att hitta frid i buller. Som schackspelarna man kan se sitta koncentrerade över brädet mitt i en fyrvägskorsning.
– Man vänjer sig, säger en gammal Peking-tant och ler.
– Ljudet är visst ovanligt högt i dag, säger hon.
Men friden sitter bara på ytan. Hon säger att reklamen påverkar en:
– Man kan inte tänka, påpekar hon och snurrar med handen vid tinningen för att visa hur tankarna skramlas runt därinne. Busskonduktören kan inte sänka volymen. ”Det är inget att göra åt” säger konduktören. Jag kan gå av. Hon måste höra reklamen åtta timmar om dagen, för 1 600 kronor i månaden i lön. 

Under nio år i Kina har jag sett hur reklamen bara blivit värre. I dag tror jag den är värst i världen. Pekings tunnelbana har vanliga reklamskyltar och tv-skärmar inne i vagnarna och reklamjinglar på högtalarna. Som om det inte vore nog är bergstunnlarna utanför klädda i LCD-skärmar som lyser reklam in i vagnen. Hela höghus kan vara draperade i ljusdioder. När man sätter sig i en taxi i Shanghai drar en tv-skärm igång reklam mitt framför ansiktet. Politiska reklam, som ”Fira kommunistpartiets 90-årsdag!” varvas med schampo. På långfärdsbussar körs filmer på högsta volym, med reklam. Jag minns en bussresa med fem timmars skrik för Mäster Kangs hälsote.

Effekten är tydlig. När jag går av bussen känner jag mig stressad och aggressiv, en sur känsla som sprids i magen. Det blandas med en känsla av otillfredställelse. Reklamens syfte är ju att man inte ska vara nöjd. Man ska känna sig misslyckad utan deras varor. Så man blir frusterad, och vill ge igen på någon som inte kan säga emot. Som ett butiksbiträde. Jag tror det är en av anledningarna till att det är så vanligt i Kina att folk skäller ut servitörer och butikspersonal för minsta misstag.

Det finns faktiskt en världsstad som inte är infekterad med reklam. Det är Sao Paolo i Brasilien. Där beslutade myndigheterna att reklam var visuell miljöförstöring. Besökare pratar om en stad som ser naken ut – och fridfull.