Det är det inte för mig.
Jag blir stressad, pressad – hjälp, jag vill ut i skogen, varhelst frid finns.

Mer shoppingbenägna vänner rensar sina garderober och jag tar tacksamt emot felfria kläder som de tröttnat på. Bra både för miljön och min plånbok, men kanske inte för tillväxten (om det nu är den vi lever för, muttrar miljömuppen i mig).

Men ibland måste man shoppa, det är bara så. Var på safari i Kenya och i masajbyn visade långbenta män upp sin hoppande dans. Vi fick titta in i hyddor, höra om livet i byn. När vi gick därifrån hade färgglada tyger, armband, leksaker, träredskap och annat hantverk dukats upp. Då shoppade jag – och jag var förmodligen deras enda kund den dagen. Deras direkta levebröd, de har inte mycket kvar utom turisterna.

Mina medresenärer var tre kinesiska kvinnor. De köpte inte ens ett armband.
De hade betalat massor för flygbiljetter och safariturer, men när vi stannade vid en liten affär som sålde vykort frågade de vår guide om vykorten möjligen var billigare på nästa ställe?
Hur tänker man då?

Eller hur tänker man när man i fattiga länder till varje pris ska pruta, alldeles oavsett hur fattig försäljaren är, bara för att man vet vad det borde kosta?
En gång i Jakarta försökte jag och min medresenär envist pruta ner en taxiresa, tills chauffören gav upp och lämnade oss där i spöregnet.
Senare, när vi tänkt efter, insåg vi att det var en femtioöring eller en krona det hade handlat om. Den kronan behövde nog chauffören mer än vi. Och tack vara vår principfasta inställning blev vi rejält blöta.

Carita Portuondo Andersson