Detta är det roligaste jag har varit med om. Vilken känsla av frihet!

Och åren går. Jag blir mamma och sonen som är femton får moped och han blir sexton och börjar övningsköra. Mopeden överlåts till hans mamma som då har blivit ensamseglare på livets ocean.
En liten etta på 30 kvm blir mitt hem, jag har ingen bil och mopeden blir liksom nyckeln till små vardagliga guldstjärnestunder!

En solig dag i maj kör jag fem mil enkel väg till min syster ute på landet. Halvvägs framme och alldeles ensam ute på den skånska landsbygden, blir jag upphunnen av en motorcyklist.
Det är en man – helt okänd för mig – som kör upp vid min vänstra sida och så fäller han upp visiret och drar på med gasen, så där ”wrooom! wrooom!”, ja, som för att visa att där finns det minsann resurser, och så blinkar han filurigt och försvinner långt i fjärran. Poff bara, och så borta!

Sommaren därpå reser jag till Grekland, tillsammans med barnbarnet Emma! En av dagarna hyr vi vespa och runt hela ön kör vi och hela tiden håller Emma sina solbrända elvaårsarmar runt min mage. När vi är längst uppe i bergen – nästan bland molnen – blir jag höjdrädd och lite skraj.
”Mormor, det är lugnt, jag litar på dig!”säger Emma och mormorshjärtat blir alldeles varmt.

Och semestrar börjar och tar slut och min moped blir stulen, ja, nu blir det till att cykla.
Några år senare lämnar jag ensamseglarlivet och flyttar till ett gult hus på en kulle och det är då, med tre år kvar till sextio, som jag gör slag i saken: jag köper mig en alldeles egen moped!
Den är svart och inte särskilt tjusig, men å, så roligt detta är!

Från mitten av april till slutet av oktober kör jag dagligen till den lilla affären där jag arbetar.
Vägen är smal och slingrig och går längs havet; där finns kor, hästar och får och där är doft av tång och gödsel, och ibland möter jag kunder som vinkar glatt till den ”moppande” kassörskan.
Och lediga lördagar kör jag till grannbyn och köper färskt bröd i ett litet bageri och på hemvägen stannar jag till och småpratar med en prickig häst i en hage. Vilken ofattbar glädje detta är!

Nu, i november, står min trogne följeslagare i garaget. Och jag räknar månaderna. I mars, kanske?  Eller april?
Då, då börjar äntligen mitt moppeliv igen!

Elisabet Nilsson
Bloggar och jobbar i butik i Halland