Hon är inte otrevlig, hon tittar bara inte på mig. I stället ser hon rakt förbi mig med en uttryckslös blick. Inte ens när jag lämnar fram kvittot får jag någon annan reaktion än en nonchalant viftning med handen. Jag finns inte för henne. I bästa fall är jag en robot. En robot som inte kommit särskilt långt i livet. Den pälsbeprydda damen är inte ensam – det finns gott om kunder som i bästa fall ger kassören en hastig, om än nedlåtande, blick.

”Du vet inte vad du pratar om, flicka lilla”. Det var personalmöte och chefen pratade med mig för första gången, trots ett år som anställd. Jag hade ställt en kritisk men vänlig fråga, vilket inte var lämpligt som kassör. Jag fick en klapp på huvudet och visste sedan min plats. Kunderna och cheferna har ofta oförenliga krav, men en sak är många av dem rörande överens om: Båda ser ner på den lilla kassörskan.

Nu låter jag väl sur och bitter. Det är jag inte. Det finns många gulliga och trevliga kunder där ute. Som frågar efter en ”trisslott med vinst” för elfte gången, som lägger varorna i en prydlig ordning med streckkoderna uppåt eller som säger ”tack” nästan överdrivet många gånger. Ni är underbara. Men det gäller att lära sig tacklas med pälsdamen, chefen och de där andra.

Det är knappast en slump att så många äldre kvinnor i kassan utvecklat ett så otroligt tjockt skinn på näsan (ibland nästan lite för tjockt). Det behövs. Men för en osäker 17-årig tjej var de första stapplande stegen på stormarknadens golv lite av en skräckupplevelse. Så glöm inte att ge kassören ett glatt hej nästa gång det är din tur i kön. Det betyder mer än du tror.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare