Plötsligt åker jag baklänges i tiden; det är tidigt 60-tal, jag står i köket i mitt barndomshem och stryker örngott och mamma finns i rummet intill och har lovat mig en liten slant i belöning.
Mellan varven kommer mamma in och ser hur det går.
”Titta, så fint du har gjort Eliza!” säger hon med snällaste rösten.
I ena hörnet av köket ligger vår hund Buster och sover på en galonklädd dyna.
Det händer ofta att jag kryper ihop och ligger där nära honom – han luktar väldigt mycket hund.
På väggen hänger köksklockan som tickar högt, nästan i pulstakt.
I botten på klockan ligger – då, på 60-talet – mina systrars mammas dödsannons.

”Älskad mamma och hustru …”, står det.
Om Gunhild – mina systrars mamma – pratar vi aldrig, men på spiselhällen i vardagsrummet står under alla år ett inramat fotografi av henne. Hon är då märkt av sin sjukdom och har en slags turban virad runt sitt huvud.
Lusekofta har hon också.
Jag tycker att hon ser så snäll ut.

Det händer ibland att jag får följa mamma till Pingstkyrkan och pastorn, som står där längst framme, pratar då högljutt om det eviga livet och att alla frälsta en gång ska mötas igen och då funderar jag oroligt över hur det ska bli, för tänk, om både pappa, mamma och Gunhild möts, vem ska då pappa välja?
Tänk, om mamma blir alldeles ensam! Övergiven!
Emellanåt, när mamma har jour på sjukstugan, sover jag i hennes säng, nära pappa.
Han har blå pyjamas och snarkar ofta och får andningsuppehåll, men då väcker jag honom och säger att han ska vända sig om. Pappa är min stora trygghet och han kommer att leva tills jag är 22 år, men det vet jag inte då.

Ju äldre min störstasyster blir, desto större blir likheten med hennes mamma.
Ibland, när vi träffar bekanta, säger dom att ”å, den flickan är ju en avbild av sin mor!”
Det händer ofta att jag undrar vad pappa tänker, då, när han med sådan oändlig ömhet tittar på min syster, hon som är så lik sin mamma.

Och nu, i ett annat liv, står jag i annat kök och stryker örngott.
På en bädd intill ligger hunden Harry ihopkurad och från vardagsrummet hörs det högljudda tickandet från min barndoms köksklocka.
I botten på klockan finns numera min mammas dödsannons.
Och med ett slags vemod i hjärtat tänker jag på hur allting hänger ihop och hur oändligt fort tiden går, ja, själva livet!

Elisabet Nilsson
Bloggare och jobbar på butik i Halland