Det är knappast en bragd. Likt en väldig flock kor släpps ni ut på försommaren, lyckligt ovetande om att era dagar i frihet kan vara räknade. Jag minns hur jag mötte arbetslivet för ett halvt liv sedan, efter tre år på bygg– och anläggningsteknisk linje på Rodengymnasiet i Norrtälje. Hur förväntan späddes ut med lika stora delar fasa inför framtiden. Det var nu det gällde. Nu var jag vuxen. Nu skulle utbildningen bära frukt.

Det blev inte riktigt så, vilket jag är glad över idag. För vad visste jag, när jag som femtonåring skulle lägga grunden för min arbetslivskarriär? I den åldern, när hormonerna driver en till vansinne och en utvecklingsexplosion sker i kroppen, finns det andra saker att tänka på. Kompisar, fritidsintressen, umgänge, ligga. Jobb och slit får liksom vänta. De som faktiskt visste i vilken riktning de var på väg när de lämnade högstadiet, utgjorde gissningsvis bara någon promille.
Men att gräma sig och vara bitter passar inte mig. Jag har träffat alldeles för många människor som har stått och trampat allt djupare ner i kvicksanden, bara för att de inte drog sig ur i tid. Inget ont om byggnadsarbetare. Det är ett respektingivande yrke. Tyvärr var det bara inget för mig. Därför bytte jag bana, och vips så kändes allt bättre igen. För en period blev jag lat. Kanske till och med feg. En tid som inte heller föll mig på läppen, då den var ganska tråkig. Men trots faser då jag känt mig tämligen oambitiös, är jag stolt över mig själv och mina prestationer. Hamnar jag vid sidan av den väg som känns rätt här i livet, ser jag helt enkelt till att hitta tillbaka till den snarast möjligt.

Det finns de som verkligen ligger i och anstränger sig. De som har en plan, vilket är beundransvärt. Kämpa på, bara. Det finns också de som kanske inte uppbjuder alla sina krafter, vilket de är nöjda med. De tar sig fram med sina förutsättningar. Det är ju företagsamhet, det också. Så länge de inte gör något olagligt ska de inte belastas. Men, jag är ledsen. Att springa ut och kasta mössan i luften är inget intyg på att ni har lyckats. Bristfällig närvaro, ringa ansträngningar eller stenhårt pluggande, botten- eller toppbetyg avgör inte vilka ni är som personer.

Sammanfattningsvis – ta det lugnt, oroa er inte, var snälla mot er själva, gör det som känns bra, och var nöjda. För ni är speciella, och fan vad ni är bra!

Mikael Strömberg
Servicetekniker på matleverantören Mat på jobbet och skriver böcker