Kanske för att jag nu bor i ett område (i och för sig i hyresrätt, men ändå) där lägenheterna snittar på åttiotusen kvadraten och där man kan gå in i en antikaffär och köpa en blommig Josef Frank-byrå för tvåhundra papp.
Jag förstår inte.
Vilka är det som har råd med sådana lägenheter och byråer?
En hel del verkar det som. (Det lät så på kvinnan i antikaffären när vi frågade vad den kostade.)
Men så har det inte alltid varit.
För det var här fabrikerna låg. Blekerierna och väverierna. Det var här mödrarna använde parken som barnpassning när de hastade iväg till kvällsskiftet för att få hushållskassan att gå ihop. Som skickade barnen på kollo, inte så mycket för att de skulle få se en ko och träffa nya kompisar, utan för att de skulle äta upp sig och klara en vinter till, här, på Kungsholmen.

På kvällarna går jag omkring i mina nya kvarter. Jag går till Kronobergsparken, tittar upp mot de kvällsupplysta fönstren och kan inte för mitt liv föreställa mig vilka som bor inne i det där ljuset. Vad tänker de på? De med gröna, rutmönstrade täckjackor som varje morgon tar upp ett par vikta kalsingar ur sin dösnygga Josef Frank-byrå?
Men så skäms jag lite för att jag tänker så. För vad skulle jag själv säga om jag fick reda på att andra tänkte på mig på samma sätt?
För nu, när jag går i den här parken, ser jag säkert ut som en av de andra osofta människorna i Stockholms innerstad som röstar efter plånboken och ser till att tiggarna håller sig borta från deras bostadsrättsförening. Kvällen börjar kyla på och jag går långsamt hemåt.
Nere på Fridhemsplan brusar kvällen.
Vi är många som har passerat de här kvarteren.

Stefan Lindberg
Författare