Dessa helgon publicerar tårdrypande historier om hur de hjälpt eller släppt in tiggare i värmen eller att de skänker pengar till katastrofarbete, motarbetar rasism eller är faddrar åt undernärda barn i Afrika.

De draperar sin egen duktighet i små ödmjuka uppmuntranden om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men egentligen… om man ska vara riktigt krass… Vad är det de vill? Göra en god gärning eller skylta med den?

På matbutikernas pantmaskiner brukar man kunna välja om man vill ta ut sin pant i pengar eller skänka den till välgörenhet. I det senare fallet får man ett kvitto som tackar för insatsen, i stället för ett som kan lösas in mot kontanter. När jag jobbade i kassa för några år sen hände det, inte bara en gång, att kunder ändå la fram detta kvitto på disken och helst också lämnade kvar det för allmän beskådan. Inte för att de misstagit sig och förväntade sig pengar, utan för att de ville skylta med sin heroiska insats. Frågan är om dessa kunder verkligen hade skänkt bort pantpengarna även om ingen hade fått veta det? Och hade din hjältemodiga arbetskamrat verkligen blivit fadder åt den där tigerungen om hon inte kunde skryta med det på Facebook?

Gärningen må vara god, oavsett syftet med den. Men en sann gärning torde vara den som är villkorslös. Där du inte kräver eller förväntar dig något tillbaka. Där du gör en insats just för att du vill, inte för att du suktar efter applåder. Sen om du mår bra av insatsen är det väl mest en skön bonus, inte det egentliga syftet med handlingen.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare