Se, säger sommaren till hösten. ”Reimersholmes klippor syns knappt för alla solbadare, människorna förälskar sig som om det vore maj och är värda lite brittsommar. Särskilt som du förstörde mig med junis regn och julis vindar.”

Men hösten vill inta vattnet och utomhuskafét och anser att nu får det vara nog. ”Det här är inte högsommartid”, säger den. ”Det är den grå vardagens tid, skoluppropstid, det är dags för blyga blickar mellan bänkraderna och
svampskog och kaskader av brinnande lövträd.”

Men då svarar sommaren att de som lever här uppe behöver lite ljus före mörkret, men hösten blir förbannad och säger att de också behöver stubbiga fält och rovfåglar som stiger i termiken mot en okänd, kallare årstid. Och så där fortsätter de.

JAG FÖRSÖKER HÅLLA med båda två. För den är fantastisk den här tiden, mellan sommar och höst, mellan före och efter. Innan kaféskylten börjat gnissla ensamt i oktoberbyarna och de glänsande boulekloten blivit liggande som mulna planeter i gruset.

Men just i dag blir jag osäker på om det någonsin kommer något mörker. För när jag tittar upp ser jag inga tecken till annalkande väderomslag. Jag ser högsommar. Solen står stark som en brottare över oss och fyra kajaker har precis hamnat i guppkris när en mustaschprydd skeppare i en valfiskstor motorbåt gått in på grunt vatten i ett par knop för mycket. Två solbadande ungdomar drabbas också, tappar i en pocketbok från sin flytbrygga men börjar hångla i stället.

Och där: en regatta av rikemanspojkar i pappas båtar, en helt vanlig gubbe i en helt vanlig träbåt och två flickor i en optimistjolle som går runt ön och fyller seglet med beslutsam sommarvind. Som snart ska vara höstvind. Om hösten får bestämma, vill säga.

Men just i dag känns det som om den inte har något att säga till om.

Stefan Lindberg
Författare