Onödigt, kan tyckas. Men för mannen med krokiga ben är bara promenaden till hållplatsen en kamp.
En morgon har mannen med krokiga ben inte hunnit fram till hållplatsen, men befinner sig cirka 15 meter bort. Pustande och frustande rör han sig framåt som på liv eller död.

Busschauffören noterar honom i backspegeln. Och kör vidare utan att blinka. Mannen får stå kvar och vänta i en kvart på nästa buss. För att åka en hållplats. Jag iakttar honom från min fönsterplats, som för att skymta någon slags frustration eller irritation. Men nej. Ingenting. För detta är såklart vardagsmat för honom. Och han har redan bestämt sig: Han är inget offer.

Nästa morgon står mannen med krokiga ben färdig och beredd. Stapplar glatt ombord på bussen och kommenterar det fina vädret. Chauffören ser obrydd ut, men bristen på respons gör inte mannen modfälld. Han söker återigen kontakt och kommenterar något obetydligt. Chauffören muttrar till och ser irriterad ut. Mannen sätter sig ner och är tyst sekunderna det tar tills nästa hållplats.

Den tredje morgonen är annorlunda. När mannen möts av ett hej från dagens chaufför tar han genast tillfället i akt att inleda en konversation. ”Det är rost på bussen. Jag står här samma tid imorgon. Då kan vi ta bort det!” säger han. ”Javisst! Det gör vi!” svarar chauffören och nickar och ler. Fastän det inte är det minsta aktuellt. Mannen skrattar till förtjust, ger chauffören en high-five och säger ”det är du och jag!”. Lyriskt sätter han sig ner och ler resten av bussresan.
Själv går jag och ler resten av dagen.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare