Jag har huvudet fullt av en roman, den ska komma ut i mars nästa år och jag närmar mig deadline. Jag är fortfarande omsluten av berättelsens värld, men snart
ska den lämna mig, bli andras. Smärtan över att behöva överge den dövas bara av längtan efter en ny värld, kampen för att få skriva något annat, om andra saker och människor.

Jag minns en bokmässa när Kristoffer Leandoer, själv författare, sa till en skolklass som han pratade inför, att man ska vara aktsamma om sina inre världar. ”För man vet inte när man behöver dem”, sa han. Och jag kommer ihåg att jag förstod vad han sa. Det var inte nytt för mig. För ända sedan gymnasieåldern har jag gått omkring i olika påhittade världar. Ofta har de hjälpt mig genom mörkret, men lika ofta har de fått lågan från mitt ljus att fladdra till.

Världen jag växte upp i var på många sätt enklare än den vi har omkring oss i dag. Det var åttiotal och allt var tydligt, terrorbalansen mellan öst och väst kändes bräcklig men skulle vara för evigt. Inte som nu, när flyktingboenden brinner och mördare mördar på kaféer och i konstersalar. Och ljuset tycks släckas, som solen nu tonar bort över den motsträviga Essingeleden som susar i fjärran med sin uppmaning att fortsätta framåt.

För det är det vi måste göra. Vi måste röra oss framåt och ge världen vårt ljus. Fortsätta. Och vi måste gå ut ur våra hus och lägenheter fast vi är rädda, för bara om vi gör det kan vi få se något glimma mellan träden. Små bloss som lyser upp kvällen och påminner om att vi inte är ensamma. För världen är just nu i stort behov av ljus, och det är därför vi måste fortsätta.

Tillsammans lyser våra små världar upp en ny väg mot framtiden.

Stefan Lindberg
Författare