I stället är jag helt övertygad om att hon gör det medvetet. Att hela syftet med att hon går till jobbet om dagarna, är för att göra livet surt för stressade människor som mig. Jag tycks även tro att de andra kunderna i butiken är utsända för att på alla tänkbara vis sätta krokben för mig. De blockerar vägen så att jag omöjligt kommer förbi. De hittar inte rätt kort när de ska betala. Och jag är fast förvissad om att damen vid pantmaskinen skrockar nöjt inombords när hon fumlar med sina oräkneliga pantburkar.

Men så inträffar de där små händelserna som får mig att tvärt sluta tugga på halsduken. De där små händelserna som ger perspektiv. Som får mig att blinka bort en tår och lova att bli en mer tålmodig människa.

Jag tänker framförallt på kunder som helt osjälviskt kunde offra sin tid för min skull. Som nyanställd under rusning missade jag att ta betalt för en vara. Ändå dök kunden upp någon timme senare med plånboken i handen: ”Jag ville inte att du skulle råka illa ut”. Det var nästan smärtsamt att inse att hon hade åkt hem, åkt tillbaka och dessutom ställt sig längst bak i kön. Dessutom med ett leende. Trots att det var jag som hade gjort fel.

Sådana ögonblick fick mig att stundtals betrakta min omvärld med ett nytt sorts lugn. Att utan irritation betjäna en kund trots att jag hade rast. Att räkna mynt till förbannelse och rycka på axeln. Att upprepat förklara kvittot och packa varor åt äldre med rullatorer, ödmjuk vid tanken på deras mödosamma och tidskrävande färd till butiken.

För det finns alltid tid för omtanke. Vi hinner ändå. Även jag.

Helena Lundberg
Arbetsforskare och författare