Innan Roxana åkte till jobbet förberedde hon hemma i köket. Hon hade ett arbetspass till klockan tre och när hon kom hem ville hon snabbt börja baka kaka med barnen. Chocolate chip cookies, var tanken. De skulle i väg till några vänner på fika.
– Men livet kom av sig. Jag blev inkastad i en mardröm, säger Roxana, minns och vrider på läpparna.

Söndag morgon, kall november, 2014. Klockan var 8 och Roxana och kollegan hade precis öppnat Ica Nära Profilen i Kumla. Jag kan ta första timmen i kassan, sa Roxana till arbetskamraten som gick till fikarummet och plockade fram frukost, som de brukade göra på helgerna. Snart kom första kunden. Roxana kände igen honom. Han bodde i kvarteret. Hon trodde att han tog upp sin plånbok. Det var en kniv. En morakniv hemifrån hans lägenhet. Han högg henne i halsen.
– Ljudet av brosk när kniven gick in, det knastrade till. Det första jag tänkte var att mina barn inte skulle få förlora sin mamma. Jag måste överleva! Jag vill inte dö!

Ljudet av brosk när kniven gick in, det knastrade till. Det första jag tänkte var att mina barn inte skulle få förlora sin mamma.

Hon tryckte ena handen om halsen och tog sig till fikarummet och kollegan som ringde ambulans. Med tjutande sirener till universitetssjukhuset i Örebro. Allt hon hade på sig skulle ner i påsar till polisutredningen. Det som smärtade mest var att ta av sig halsbandet med barnens namn. Felix och Alva. Roxana var vid medvetande, tillståndet var inte livshotande, men hugget hade kommit nära halspulsådern. Hon sövdes, opererades och låg inne i tre veckor.
– Jag fick sondmatas för att jag hade fått ett hål i matstrupen, och kunde inte ens dricka ett glas vatten. Det visades bara matprogram på tv, så jag började tänka på vad jag skulle äta när jag blev frisk, ler Roxana åt minnet.
– Man måste tänka positivt.

Samtidigt på Ica. Kunder kom in med blommor och choklad. I en mindre butik får personalen en nära relation med stammisarna och många är förnamn med varandra. Chefen och ett par kollegor tog med sig hälsningarna och åkte till sjukhuset.
– En kund hade målat en tavla, det var lite blommor på. Den hänger hemma i hobbyrummet nu, säger Roxana.

Där på sjukhuset gjorde hon ett val. Hon skrubbade bort blodet som fortfarande satt kvar under nagelbanden och bestämde sig för att ta tillbaka sitt liv. Hon skulle fokusera på allt bra. Familj, vänner, resor, mat. Hon skulle komma tillbaka till jobbet, detta skulle inte få förstöra arbetsglädjen eller gemenskapen med arbetskompisarna.

Hon hade jobbat på Ica i tolv år, ändå var den starkaste bilden på näthinnan ett blodigt fikarumsgolv. Efter tre månader åkte hon dit och hälsade på. De satte sig ett gäng i fikarummet och drack kaffe.
– Det var jobbigt att komma tillbaka. Emotionellt. När jag åkte ambulans härifrån kände jag att jag aldrig mer ville tillbaka. Jag tror inte att det hade gått utan de kollegor jag har. Vi var tajta innan, men vi har blivit starkare.

Vi var tajta innan, men vi har blivit starkare.

Rösten är den smärtsammaste skadan efter hugget. Kniven skadade ena stämbandet och hon har svårt att prata. Hon är hes. Det går bra att sitta två och två, men hon kan inte höja rösten åt någon längre bort. Eller ropa på barnen.

Roxana började med att jobba 25 procent. Hon höll sig mycket på kontoret för att slippa alla frågor från kunder. I dag är hon tillbaka på heltid.
– Men jag kan inte sitta i kassan eftersom jag har så dålig röst. Den orkar inte med att säga ”det blir 70 kronor” till varje kund. Att jag inte är i kassan gör att jag inte kan jobba kvällar och helger. 3 000 kronor i månaden försvinner i ob. Jag är mest på frukt och grönt, räknar kassorna och gör skyltar.

Hennes svaga röst gör att folk brukar fråga om hon är förkyld. Hon brukar svara med ett kort nej.
– Jag kommer inte att få en stark röst, men hesheten kan försvinna. Innan sjöng jag jättemycket för barnen, gärna annorlunda vaggvisor. Även om de är lite större nu är det något de saknar.

Hon tycker inte heller att vänstra sidan av ansiktet funkar som den ska. Hon ser sämre på ena ögat och tycker att det hänger lite. Alla hennes profilbilder på Facebook är från tiden före hugget. En enda bild är tagen efter.
– På den bilden har jag vinklat bort ena halvan av ansiktet. Semesterkort får gärna vara med solglasögon. När jag ser mig i spegeln känns det konstigt att den som ser tillbaka inte är densamma som tidigare.

När jag ser mig i spegeln känns det konstigt att den som ser tillbaka inte är densamma som tidigare.

Hon väntar på besked från försäkringsbolag för att få ersättning för arbetsskada, ärr och sjukhuskostnader, från Försäkringskassan för inkomstbortfall och Kronofogden för skadestånd från gärningsmannen.
– Förutom att man drabbas psykiskt och fysiskt ska man ta tag i pappersexercisen. Jag har en hel pärm med kvitton, kallelser, fakturor och vem som opererat mig när. Inget har kommit gratis.

För att få ur sig alla känslor och ord har hon skrivit dagbok och målat. Hon har pratat med en kurator. Det är fortfarande några operationer kvar. Att resa med familjen ger henne ork. I februari var de i Dominikanska republiken. Nästa resa går till Thailand, men inte förrän under barnens sportlov nästa år.
– Jag hoppas hitta någon billig resa innan dess.

Hela arbetsplatsen har påverkats av det som hände. Alla anställda fick krishjälp medan Roxana låg nersövd och de inte var säkra på om hon skulle vakna igen. Fortfarande tåras deras ögon när de pratar om det. Jessica, Lena och Janne minns precis.
– Jag känner mig fortfarande skakig när jag tänker på det. När jag kom in dagen efter bröt jag ihop direkt. Sammanhållningen har blivit bättre, vi bryr oss mer om varandra. Men visst har det blivit att man känner sig lite otrygg, det kan säkert hända igen, säger Jessica.

Lena tycker att det är jobbigt att det var en kund som gjorde det. Någon hon aldrig trodde skulle kunna göra något sådant. Nu har hon svårt att lita på någon.
– Vi har pratat mycket allihopa. Det är viktigt för att bli av med det. Livet går vidare, men många av oss tänker på det. Speciellt eftersom Roxana fortfarande opereras. Klart jag funderar ibland, fan ska man jobba med det här?

Klart jag funderar ibland, fan ska man jobba med det här?

Janne var ledig när det hände, men ringde till butiken vid 10 för att säga att han glömt plocka fram brödet. Chefen svarade, skit i brödet.
– Ett tag efter händelsen vände jag mig om så fort det kom någon. Nu har det börjat släppa, säger han.

Det Roxana var sugen på när hon låg på sjukhuset och sondmatades var stekt, salt sill och brylépudding. När hon blev utskriven var det juletider och hon fick köttbullar med rödbetssallad. Några veckor senare gjorde hennes svärfar en riktigt fin pudding till henne. Det är såna små saker hon värderar högt nu.
– När man sett döden i vitögat inser man att man vill ju leva. Jag vill inte släppa taget om livet.

FOTNOT: Handelsnytt har enligt önskemål gjort ett undantag och skriver bara de intervjuades förnamn. 

Ett utsatt jobb

Vid rån, rånförsök, hot eller överfall ska arbetsgivaren se till att den/de drabbade får vård och behandling av trauma och krisreaktion. Man har rätt till tio behandlingstillfällen. Det gäller bara om din arbetsplats har kollektivavtal.

”Säker i butik” är en webbaserad utbildning som ska göra dig tryggare på jobbet och vara mer förberedd för hot, våld och rån.

Händelsen på Ica i Kumla var inget rån, men vittnar om utsattheten för butiksanställda. 2015 anmäldes 816 butiksrån, varav 312 med skjutva- pen, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet, Brå.

Facket ser slutna kontantsystem som den viktigaste åtgärden för att minska brott i butik.