Jag gillar blommor. De gillar inte mig.
Jag har plöjt ner miljarder, känns det som.
Fast det är det inte så klart. Hade jag haft miljarder hade jag anställt en trädgårdsmästare. En himla massa pengar är det i alla fall som jag spenderat på dahlior, lavendel, krasse och penséer för att få fint på balkongen.
Och det är fint, tills dess att jag är borta fyra dagar och solen lyser. Då är det tack och hej.
Det är samma sak i pappas trädgård men då är det inte mina pengar utan hans. Satte två pioner förra året, Alexander Fleming och Shirley Temple. Nej, det var inte jag som valde namnen. De hette så. Alexander dog redan i slutet av sommaren. Och den här gången var det inte mitt fel, pappa gödslade ihjäl honom.
Stackars Alexander. Stackars pappa som fick en utskällning.

Ändå ger jag inte upp. I våras beställde jag vallmofrön. Från England. En påse kostade 70 spänn men då gick en krona till krigsveteraner.
Inte för att jag känner någon men för att jag i höstas var i Flandern och såg fälten. Fälten där det fortfarande hittas skelett från stackars soldater från första världskriget. Den röda vallmon sägs vara det första som växte upp på slagfälten.
Om de växer upp i pappas trädgård återstår att se. Tillåt mig tvivla. Det är redan nu omöjligt att se om de grott något eftersom rabatten nu är fylld av alla möjliga växter som jag inte vet namnet på än mindre planterat. Men jag får väl glädjas åt att något är grönt eftersom mina fingrar så uppenbart inte är det.
Hoppas ändå att någon krigsveteran får glädje av min krona.

Susanna Eklund
Ståuppkomiker och manusförfattare