Det här är jag värd, sa jag och spenderade halva reskassan på ett lyxhotell i Neapel.

Till den texten la jag ut en bild på Instagram, jag på balkongen med ett glittrande blått medelhav bakom. Aldrig har jag fått så många glada tillrop; ”Det gör du rätt i”, ”Det är du verkligen värd”.

Som om jag haft ett överjävligt år med uppbrott, arbetslöshet och sjukdomar. Det har jag inte. Som jag var en person som aldrig unnade mig något. Det är jag inte. Tvärtom. Jag unnar mig hela tiden. Fika, en dyr tidning, en bok.

Because you’re worth it. Kunde jag inte fastnat för någon annan reklamslogan?

Jag är värd allt. Alltid.

Jag unnar mig tills jag inser att lönen inte kommer förrän om JÄTTELÄNGE. Och det kommer alltid som en chock, både det tomma bankkontot och när nästa löneutbetalning är.

Programledaren Brita Zackari kallar onsdag för unnsdag. Då ska man unna sig. Jag kanske ska försöka mig på det omvända, att inte unna mig något på onsdagar?

Det vore ett framsteg.

Är ”unna sig” inte bara ett  nare uttryck för ”att slösa” egentligen?
Livet är för kort för att inte unna sig, säger man. Mm, men livet är också för långt för att kunna slösa hela tiden.

Om man inte heter Zlatan och tjänar tre miljoner i veckan. Då kan man å andra sidan inte unna sig glass varje dag under sommaren. Jag hörde Kim Källström sommarprat. En dollar per gram så mycket fick man böta om man hade gått upp efter ledigheten. Inte för att han inte hade råd. Jag hade nog tagit smällen, en fet dessert och betalat. Men så är jag ju inte fotbollsproffs heller.

Semestertider är värst. Alla som inte sprängt en semesterbudget räcker upp en hand?

Själv fick jag låna pengar av syrran i augusti. We are family, som en annan reklamslogan lät. Jag råkade ju hamna på ett flott hotell till. I Amalfi. Och det var inte ens på en unnsdag.

Susanna Eklund
Ståuppkomiker och manusförfattare