Sofie ska vandra bort sin sorg

– Det är en kamp varje dag. Att acceptera att jag aldrig mer kommer vara nära honom.

2014. Ahangama, Sri Lanka. Sofie och hennes pojkvän Jim har precis kommit fram till Lapoint Surfcamp. Här ska de lära sig surfa. Hänga. Ha kul. Den dagen Sofie aldrig glömmer är det 30 grader varmt. Hon ska snart ta sin bräda och ge sig av till sin lektion när Jim kommer inrusande i sovsalen de delar med ett amerikanskt par. Han glöder. Han har tagit den bästa vågen någonsin. Sofie kastar ett tveksamt öga på sin bikini. Hon har ingen lust. Jim övertalar henne. Optimistisk som alltid. Irriterande positiv.

Tre timmar kämpar Sofie i havet. Inget går som det ska. Balansen håller inte. Paddlingen är utan kraft. Vågorna vinner. Frustrationen växer. Äntligen kallar instruktören upp henne på stranden. Då ser hon bilen. Den kör för fort. Männen skriker hennes namn. Hon måste komma. Det är bråttom. Det handlar om Jim.

I en dyblöt bikini kastar sig Sofie in i baksätet. Sen  fnissar hon till. Den här situationen kommer hon och Jim att skratta åt sen. Det är vad hon tänker i bilen. 

Utanför entrén till det lilla sjukhuset tänker hon inte längre. ”Jag är ledsen, Sofie”, säger en man. Sen kommer läkaren. Hon måste identifiera Jim.

Efter det vill Sofie inte lämna sjukhuset. Ska han ligga kvar och hon gå?
– Jag vet att jag inte svimmade. Men jag har minnesluckor. Jag kommer ihåg Jim på britsen. Han hade badbyxorna på sig. Att de försökt återuppliva honom med konstgjord andning och att han därför var blodig runt munnen. Han såg lugn ut, det vet jag. Och att jag hade panikattacker. Men sen, jag vet inte.

Det har gått nästan två år nu. Nu vet Sofie att Jim dog av plötsligt hjärtstopp i poolen när han skulle öva fridykning. Hon vet också att ingenting någonsin blir sig likt igen. Och att hon måste leva.
– En dag slog det mig. Jag ska göra det som Jim och jag skulle göra. Jag ska vandra tvärs över Nya Zeeland.

3009 kilometer. Från Cape Reinga i norr till Bluff längst ner på sydön. Te Araroa heter vandringsleden som går genom sandstränder, täta skogar, snötäckta berg och landsbygd. Fyra månaders traskande. Tio kilo på axlarna.
– Sen tillkommer tält och mat. Men jag har packat lätt, bara det viktigaste.

Ingen ångestdämpande medicin. Det har hon inte behövt på ett tag. Psykolog slutade hon precis gå till. Men att resan kommer bli allt annat än enkel är hon beredd på.
– Det här är en chans för mig att läka. Att kunna släppa taget om Jim samtidigt som jag lever med minnet av honom.

Sofie har jobbat sin sista dag på Handels rådgivning. Hon hoppas kunna fortsätta inom facket när hon kommer hem.
Under vandringen tänker hon skriva ned sin sorg. Några av raderna kommer hamna på hennes blogg. Hon vill berätta om att leva med sorg, något hon menar att vi gör för lite.
– Människor vet inte hur de ska bemöta en som sörjer. Vi har inga ritualer längre. Den som sörjer blir en person folk undviker. Som om man smittar.

Det hände Sofie. Vänner svek. Familjen har varit ett oändligt stöd. Första tiden fungerade inte Sofie alls. Hon kunde inte jobba.  I januari 2015 fick hon jobb på Handels, först i Coop-projektet sedan som facklig rådgivare. Periodvis har hon varit sjukskriven.
– Mamma är orolig. Hon vill helst ha mig nära. Men alla stöttar mig i att göra det här.

Sofie är ingen van vandrare, men inte heller någon nybörjare och hon har läst på. Första tio milen är sandstrand. Där gäller det att ha koll på tidvattnet och skavsåren. Nästa etapp är tät skog. Lerigt. Blött. Mat har hon packat ner. Morgongröt som hon ska blötlägga på kvällen för att spara på gasen. Ris och linser till middag. I byarna längs leden gäller det att bunkra upp. Några sträckor är på elva dagar utan bebyggelse.
– Om jag är rädd? Faktiskt inte. Klart jag kommer bryta ihop ibland. Men rädd är jag inte.

Fotnot: Handelsnytt kommer att följa Sofie på hennes vandring. Så håll utkik efter uppdateringar! Sofies blogg heter newzeelandbyfoot.wordpress.com och via den samlar hon in pengar till Hjärt- och lungfonden.