En annan gång. Också på gymmet. Satt och väntade på att passet skulle börja. Klockan 17.46 sa det bara PANG. Känslan av tomhet och meningslöshet slog mig på ett ögonblick. Jag ville mest krypa ihop på golvet och gråta. Gråta. Tårar. Jag kände igen känslan. Kollade almanackan. Jorå så att, det var veckan före mens.

Detta hände före två träningspass. Det kunde lika gärna varit innan ett viktigt möte, lönesamtal, ett kassapass utan möjlighet att springa på toa.

Kan vi prata lite om det här med mens? Om hur det faktiskt påverkar både kroppen och knoppen. Värk som gör att man inte kan stå upprätt. Molande smärta. Svullen mage (nej, jag är inte gravid). Tamponger som sitter fel och nattbindor otympliga som blöjor. Hur det också påverkar ens mentala status. Känslan av meningslöshet, hopplöshet. Irritation. Klumpen i bröstet som kommer som en käftsmäll.

Mannen är norm. I samhället och i arbetslivet. Skulle män ha mens skulle allt vara annorlunda. Inga raljerande och förminskande kommentarer om ens humör. Inga ”bit ihop”. Betald ledighet för PMS och värk? Skippad karensdag för alla som är hemma på grund av mensbesvär? Bidrag för mensskydd?

Jag ber inte om att män också ska ha mens. Jag ber inte om att vi ska utrota mensen. Jag ber om mindre tabu kring detta ämne. Kring kvinnokroppen. Kring att den blöder.

Mens är en del av många kvinnors liv. Och arbetsliv. Prata om den. Prata om den på jobbet. Med kollegor, med chefen. Med respekt, med seriositet. Tystnad leder till skam, okunskap och att problem inte får en lösning. Jag berättade en gång för en chef att jag hade PMS-besvär den dagen. Bara att hon
visste kändes skönt och befriande. Och jag har slutat gömma, slutat skämmas över att jag har en tampong i handen på väg till jobbtoan.

En liten passus bara. Att erkänna existensen av, och prata om, PMS och värk är inte samma sak som att säga ja till att kvinnor är hormonhäxor som är mindre kompetenta och ska ha lägre lön.

Linnéa Klint
Chefredaktör och ansvarig utgivare