Visst kan man känna sig som en robot ibland när man står i kassan. Varorna kommer på löpande band, kunderna må vara nya, men fraserna är i stort sett desamma. ”Är du medlem? Inte det, skulle du vilja bli medlem? Då blir det 199 kronor. Om du vänder på kortet med chippet neråt och mot dig går det nog bättre. Sådär ja, vinst varje gång! Och kvittot?… kan jag arkivera. Tack-å-hej!” Och inte blir det bättre av att vissa kunder ibland faktiskt verkar missta en för just en förkroppsligad version av Siri eller Alexa och nästan blir förvånade om man säger något som avviker från den förprogrammerade konversationen.

Visst, det är inte direkt raketforskning vi sysslar med och enligt experternas prognoser är kassör ett av de yrken som i framtiden förväntas försvinna helt. Maskinbetjäning i form av självskanning och självutcheckning är här för att stanna, det råder det inga tvivel om. Och sett ur arbetsgivarens synvinkel är det fullt förståeligt: självskanningskassorna bryr sig inte om ob-tillägg, de vabbar inte och ligger sällan hemma och spyr i vinterkräksjuka. Men tror man att kassaarbete bara handlar om att skanna varor och ta betalt så har man fel. 

I somras hörde jag ett radioprogram om en konduktör som blivit utbytt mot en blippstolpe och han sa det så fint: 

”Service handlar om mänskliga möten.”

De här mötena kanske kan tyckas små och obetydliga, men sedda i ett större sammanhang så tror åtminstone jag att de gör den här världen till en lite, lite bättre plats. För ju mindre mänsklig kontakt vi får och ju fler skärmar vi omger oss med, desto mer instängda blir vi i oss själva. Och ärligt talat – behöver vi verkligen bli mer självupptagna?

Och en sak ska man komma ihåg när det gäller robotar och service. Eftersom de är programmerade utifrån förutbestämda parametrar är de också begränsade och kan inte ta genvägar eller hitta på kreativa lösningar. De är helt enkelt inte tillräckligt flexibla. Vi servicearbetare å andra sidan, är experter på flexibilitet. Men är det något vi måste sluta att vara flexibla med så är det vårt människovärde. En blippstolpe har bara två mode: på eller av. Vi människor har massor däremellan och det kanske gör oss oförutsägbara och ineffektiva, men det ger oss också förmåga till medkänsla och förståelse. 

Så nu tänker jag leta upp Kraftwerks We are the robots på Spotify, höja volymen och skråla med. Inte för att jag känner mig som en robot, utan för att det är en jäkligt bra låt.