Jag minns mitt första val 2002. Jag gick med pappa och min syster till fritidsgården och röstade. Pappa minns att på valdagen var det sol. Vi klädde oss fina. Jag fick med mig att det är högtidligt att rösta. Stort. Det hade min pappa med sig från sin pappa. Efter röstningen gick vi hem och fikade. Det hörde liksom till.

Förra valet är jag mindre stolt över. Jag var bakis, hade stannat hos lördagsnatts-ragget för länge på söndagen, var stressad och splittrad. Valet kräver mer respekt än så. Det ska jag visa i år. I år ska jag klä upp mig. I något rött.

Valet kräver mer respekt än så. Det ska jag visa i år. I år ska jag klä upp mig. I något rött.

Arbetsmarknadsfrågor är viktiga i valet. De är tätt sammankopplade med det så kallade livet. Vardagen, pengarna, identiteten. Tryggheten.

Visserligen bestämmer fack och arbetsgivare mycket av reglerna på arbetsmarknaden i dag. Men riksdagsvalet kommer påverka det – hur mycket politiken ska lägga sig i, hur mycket makt facket ska ha.

Tre saker jag tycker är extraviktiga:

  • Jag vill inte ändra turordningsreglerna vid uppsägningar, som bygger på anställningstid. De fyller en funktion. De omöjliggör godtycke när det ska bestämmas vem som får gå. Och de ger redan utrymme att göra undantag, om fack och arbetsgivare är överens.
  • Jag vill inte ha kvar allmän visstid. Arbetsgivarens behov av flexibilitet måste få ta sig rimliga proportioner, inte kosta all trygghet för den anställde. Det ska inte vara möjligt att utan specifika skäl anställa hur många visstidare som helst på hur kort tid som helst. Vad sägs om ett gammalt hederligt vikariat?
  • Jag vill inte se hyvling. Anställningstrygghet ska gälla även när arbetsgivaren drar ner på timmar. Hyfsat logiskt.

Vad sägs om ett gammalt hederligt vikariat?

SD är ett högerparti i arbetsmarknadsfrågor. Argumentet på repeat från dem och Alliansen är att deras förslag, behåll allmän visstid med mera, är en språngbräda in på arbetsmarknaden för de som har svårt att få jobb. Men frågan är större än så. Sämre löner och villkor för vissa innebär en risk för sämre löner och villkor för alla.

Den så kallade moderna arbetsmarknaden behöver inte bara flexibilitet för arbetsgivare. Också trygghet för anställda. På en otrygg arbetsmarknad skapas trasiga människor. Det är inte vad ett samhälle där den psykiska ohälsan ökar behöver.

Jag cyklar förbi Moderaternas valaffisch. På den står det ”Företagen är Sveriges pulsåder.” Om de ska få säga så, då säger jag att de anställda är hjärtat.

Linnéa Klint, chefredaktör och ansvarig utgivare