I en sommarstuga utanför Gnesta sitter Roland Paulsen i sitt arbetsrum. Hans fru, psykologiforskaren Anna Lindqvist, befinner sig i rummet bredvid. Endast husets tunna furuväggar skiljer dem åt. Paret möts vid frukost, lunch och under promenader med dvärgpinschern Kaja. Övrig tid går åt till att skriva, läsa och tänka på varsitt håll.

Att jag har lyckats göra karriär på att tänka kring syftet med arbete visar hur tänjbart arbetsbegreppet är

Det ger en arbetsdag som ser väldigt annorlunda ut jämfört med de flesta svenskars. Ändå är det just frågan om lönearbetets mening som gjort sociologen Roland Paulsen så omtalad. Ironiskt? Absolut.

–Att jag har lyckats göra karriär på att tänka kring syftet med arbete visar hur tänjbart arbetsbegreppet är, säger han med ett leende.

Ger sig på obestridda sanningar

Oavsett Roland Paulsens egna yrkesstatus är det många som vill lyssna till vad han har att säga om andras arbetsliv. Som författare till flera hyllade böcker, däribland Vi bara lyder om Arbetsförmedlingens absurda byråkrati, har han frekvent gett sig på en av våra mest obestridda sanningar – nämligen den om arbetet som samhällets mittpunkt. På politikerspråk brukar det kallas för arbetslinjen.

Arbetskritikern Roland Paulsen kämpar själv med vem han är när han inte arbetar. – Det är inte så konstigt egentligen. Det man gör mest blir man också bäst på. Vi fostras i arbetsliv, inte i familjeliv eller fritidsliv, säger han.

Frågan som Roland Paulsen vill att vi ska ställa oss är i grunden enkel. När vi nu producerar så mycket överflöd – varför jobbar vi då hela tiden mer i stället för mindre?
– En majoritet av svenskarna är för en arbetstidsförkortning, och enligt mätningar har man varit det i över 40 år, säger Roland Paulsen när vi slår oss ner i stugans brunstickade 70-talssoffa.

”Ett mysterium att man släppt frågan”

Fram till 70-talet hade alla partier förutom Moderaterna förslag som syftade till att korta arbetstiden, poängterar han vidare.

– Att man så totalt släppt den frågan är ett mysterium för mig. I stället handlar debatten mycket om kostnader för flyktingar, för sjuka och för arbetslösa. Men det sätts aldrig i relation till hur mycket rikare vi har blivit. Det måste bli tydligare.

Skulle det blir tydligare kan vi i stället prata mer om vad vi ska göra av den rikedomen menar han. En väg är att plocka ut den i högre löner och bättre villkor, som facken
vill. Ett annat sätt att fördela välstånd är att korta arbetstiden eller införa garanterad basinkomst, vilket Roland Paulsen förordar. Det må låta långsökt, men ur ett internationellt perspektiv är basinkomstidén högaktuell. Tester pågår just nu i Finland, Holland, Kenya och Kanada.

Stora klyftor

Enligt Roland Paulsen är problemet att vi i Sverige de senaste 25 åren gjort varken eller. Frukterna av vår ökade produktivitet har i stället gått rakt ner i fickorna på några få.

–Sverige är det OECD-land där inkomstklyftorna har ökat mest sedan 1990-talet, säger han.

I dag har det blivit utopiskt att säga att unga, som kritiseras så mycket av 40-talisterna för att vara narcissister, ska få det nästan lika bra som sin föräldrageneration. Facken kan sätta ribban högre.

Uppmärksamheten till trots – alla är inte Roland Paulsen-frälsta. Kritikerna anser att han torgför utopier för uttråkade medelklassmänniskor. Vem har tid, lust eller ork att prata om fyra timmars arbetsdag, eller än mindre basinkomst, när man inte får ihop tillräckligt med timmar för att betala räkningar? Kritiken kommer inte minst från facken.

– Jag har all förståelse för att fackliga gräsrötter kämpar för villkor i det dagliga. Men om man fastnar där och helt slutar prata visioner, då är det som att man betonar maktlöshet. I dag har det blivit utopiskt att säga att unga, som kritiseras så mycket av 40-talisterna för att vara narcissister, ska få det nästan lika bra som sin föräldrageneration. Facken kan sätta ribban högre.

Fullt av visionslösa systemvurmare

Att engagera sig politiskt själv är han dock inte intresserad av. Även om samhällsvetenskaplig forskning ”aldrig kan vara neutral” så ser han partierna som allt för hämmande, det politiska landskapet för fullt av visionslösa systemvurmare.

I stället stannar han i furustugan och skriver på nästa bok. För ändamålet har han gått ner på halvtid från tjänsten vid Lunds universitet. Han har också för första gången haft fem veckors semester. Båda delar är ett försök i att leva mer som han lär, men också för att försöka finna svaret på frågan – vem är han själv när han inte arbetar?

– Som många andra är jag väldigt dålig på att vara ledig, vilket egentligen inte är så konstigt. Det man gör mest blir man också bäst på. Vi fostras i arbetsliv, inte i familjeliv eller fritidsliv, säger han och avslutar på typiskt Roland Paulsen-vis:

– Jag kan tycka att det är arrogant. Samhället kräver allt detta arbete av oss, men om vi sedan kraschar relationer eller drabbas av psykiska problem för att vi inte hinner leva betraktas det som ett individuellt misslyckande.

Roland Paulsen

ÅLDER: 36 år.
BOR: Gnesta och Lund.

BAKGRUND: Uppvuxen på getgård i Dalarna. Docent i sociologi vid Lunds universitet. Författare till Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin, och Vi bara lyder: En berättelse om Arbetsförmedlingen.

AKTUELL: Krönikör i DN. Skriver på en bok om att vi fysiskt sett blir friskare, samtidigt som den psykiska ohälsan ökar.

TJÄNAR: 43 000 kronor i månaden.