När jag såg dokumentären Avicii: True Stories för några månader sen blev jag, som så många andra, fruktansvärt illa berörd. Jag har sett om den flera gånger, trots att jag blir nästan illamående av hela grejen.

Tim Berglings verklighet var på många sätt extrem, men den är ändå inte helt olik den vardag som många i arbetslivet lever, inte minst inom handeln. Tempot, maskineriet, produktionen. Effektivitet, omsättning, marginal.

När jag jobbade i butik förväntades jag prestera på samma nivå varje dag, oavsett hur jag mådde eller vad som hände i mitt liv. Nådde jag inte upp till kraven kände jag stressen svälla i min hals direkt. Pressad att kunna förklara mig. Att det måste finnas en rimlig anledning till varför jag avviker.

Jag reflekterar över varför utmattningssyndrom blivit en folksjukdom, samtidigt som jag tänker på hur jag och mina kollegor kände skuld om vi stod och pratade i mer än fem minuter utan att samtidigt jobba.

Jag har suttit med en vilopuls på 180 och undrat varför jag inte kan njuta av min lediga dag

Jag har suttit med en vilopuls på 180 och undrat varför jag inte kan njuta av min lediga dag, när allt jag gjorde dagen innan var att lasta av fem pallar själv och samtidigt springa till kassan så fort någon skulle betala och bli utskälld för att jag inte såg dem direkt när de var redo för att jag, gud förbjude, fokuserade lite för mycket på att räkna rätt mängd Hubba Bubba på leveranslistan.

Jag har funderat över varför vi mår så dåligt, samtidigt som jag slängt i mig lunchen på tio minuter och sen stått och hållt mig eller låtit menskoppen svämma över i kassan för att jag inte kunnat gå på toa eftersom jag varit själv i butiken och haft kö ut till entrén.

Vissa drömmer om fred på jorden, jag drömmer om en bemanning på mer än två pers i rusningstid.

men byt jobb om det är så hemskt då?

Och på något bisarrt sätt har allt detta blivit mitt ansvar – ”men byt jobb om det är så hemskt då?” hörde jag ofta. Men vem hjälper jag egentligen genom att säga upp mig? Jag slutar, och min ångest går i arv till nästa stackars sate på tur.

Kanske har detta i många branscher varit verkligheten så länge att vi knappt vet något annat längre, det slår oss inte ens att vi kanske har rätt till mer. Vi har blivit lurade att tro att något så basalt som att vilja ha ett drägligt arbetsliv är att gapa efter för mycket.

Sällan har jag blivit så tagen av något som av Avicii-dokumentären. Det som grep mig mest var nog hur tydlig Tim var med sin hälsa och sina behov, men hur få som verkligen lyssnade. Någon sa efteråt: “alla lyssnade på Avicii, men ingen lyssnade på Tim”. Vem lyssnar på handeln?