Det bor en liten tant inom mig. Jag saknar torghandel, förbannar gallerior och önskar i hemlighet att alla läsplattor ska haverera samtidigt. Jag undrar ofta varför så mycket teknologisk utveckling på något sätt alltid verkar handla om att ta bort det mänskliga mötet.

Vi har telefoner för att slippa gå hem till varandra, Tinder för att slippa gå ut och leta efter kärleken och självskanning för att slippa gå i bemannad kassa.

I dag köper jag mjölk av en dator och verkar vara med i någon slags outtalad tävling som går ut på att prata med så lite folk som möjligt i jakten på dagligvaror.

I decennier var snabbköpskassörskan lite av en ikon i handeln, i dag köper jag mjölk av en dator och verkar vara med i någon slags outtalad tävling som går ut på att prata med så lite folk som möjligt i jakten på dagligvaror.

Om 50 år sitter jag kanske och berättar för barnbarnen om hur det en gång i tiden fanns ett yrke som hette ”kassörska”. Om hur människor lade matvaror på ett rullande band för att bli skannade av en livs levande människa.

Vi kommer fnissa åt anekdoterna om kunder som vägrade vända streckkoderna eller agerade ut Bergmanska psykbryt när de inte fick betala med en 500-lapp på 9 kr (sen måste jag förklara termen “kontanter” och när jag vinkar barnbarnen adjö genom köksfönstret vilar jag hakan i handen, suckar djupt åt svunna tider och sitter och tittar ut i tomma intet tills min gubbe ringer via hologram och säger att han blir lite sen hem från gravitationsfri boule).

Jag tror ändå att vi människor är gjorda för att prata med varandra.

Jag är ganska svensk när det kommer till att handla, vill helst inte göra för mycket väsen av mig. Men när jag måste cykla till Elgiganten och reklamera min brödrost mot alla mina nationellt bundna identitetsprinciper får jag i alla fall prata med någon.

Det kan bli vad som helst – bra, dåligt, pinsamt, upplysande, roligt. Det är spännande och svettigt. Och det är ju så möten är. De kan skava, de kan vara sprudlande. Oavsett vilket tror jag ändå att vi människor är gjorda för att prata med varandra.

Väger verkligen de tekniska fördelarna upp det faktum att vi inte längre pratar med varandra?

I handeln kan det ofta kännas som att mycket får försakas för ökad omsättning. Ibland frågar jag mig om det verkligen skulle vara så hemskt om den i kassan inte alltid producerade mätbar vinst, om det verkligen är en sån förlust om en del av vad man får betalt för är social kontakt. Väger verkligen de tekniska fördelarna upp det faktum att vi inte längre pratar med varandra?

Dagens snabbköpskassörska är en dator som varken ler eller drar Triss-skämt. Snart finns det inte längre någon social länk mellan kunden och deras inköp. Butiksbiträden brukar det heta nuförtiden. Men vad biträder man egentligen med?