Jag råkar överhöra ett samtal mellan två chefer på jobbet. Än i dag är jag väldigt säker på att det här samtalet inte var menat för mina öron. Vi var mitt i en bemanningskris.

Folk sjukskrevs på löpande band på grund av den kaosartade arbetsmiljön och de som inte kollapsade av stressen sa upp sig, många utan att ens ha ett nytt jobb att gå till.

Mitt i detta förklarar den ene chefen för den andre att man ska dra ner på de timanställda till ett ”absolut minimum”, att de som får vara kvar ska vara ”hungriga” och att de ska ”slåss om passen”. 

Det är inte bara vad hen säger – att jag och mina kollegor i princip jämställs med hyenor som ska slåss om köttslamsor för att få jobba. För att få äta. För att få betala hyran.

jag och mina kollegor i princip jämställs med hyenor som ska slåss om köttslamsor för att få jobba. För att få äta. För att få betala hyran.

Det är också hur hen säger det. Med en typ av överlägsenhet som signalerar att hen ser sig själv och de fast anställda som högre stående än oss. 

Ändå får vi alltid höra hur ovärderliga vi är för företaget, och hur viktigt det är att vi är tillgängliga 27 timmar om dygnet. Men heltid? Nej nej, det finns det inget behov av. 

Där sitter hen, säker i sin ergonomiska stol, och har inte ett jobb där varje sekund av hens arbete bokförs och analyseras, utvärderas och ifrågasätts. 

Där sitter hen, fri från kundmötets koppel, och kan resa sig för att dricka vatten, sträcka på sig eller gå på toa utan att någon ifrågasätter varför hen inte tillbringar varje schemalagd sekund med att arbeta. Har hen nånsin behövt slåss för något? 

Men vi ska kriga mot varandra för att få jobba. Hungrigast vinner. Skynda skynda att dansa för husbonden. Vad fan är det som händer? 

Jag går hem från jobbet den här dagen med en klump i halsen. Chefens ord hemsöker mig, kan inte skaka av mig händelsen. I veckor efteråt sitter det fast i mig.

Varje gång jag i princip klonar mig själv för att göra ett stjärna-i-kanten-jobb tar något emot i mig. Vem gör jag egentligen det här för? Några veckor senare säger jag upp mig.

Jag har aldrig ångrat mig. Jag är inte någons hyena.