Det har varit en tuff höst. Jag vet inte någon som har haft det enkelt egentligen. En efter en dras med i denna tornado av influensa som går runt i cirklar.

En efter en går mina vänner och kollegor in i väggen. ”Inte du också”, har jag sagt alldeles för många gånger denna höst. ”Inte jag också”, fick jag även säga.

Min vän Ulla, som jag lärde känna på en skateboardkurs för några år sedan (ja det är sant, sådana kurser finns för vuxna människor), var in i min butik i höstas.

Vi ses sällan nu för tiden, jag har helt enkelt inte tid. Hon tittade på mig och frågade hur det var egentligen, jag svarade att det är nog bra, det är bara lite mycket nu.

Två timmar senare var Ulla tillbaka i butiken igen, hon sträckte fram ett litet, litet paket och sade: ”Du såg så ledsen ut när jag var in, så jag tänkte att du behövde en present, det är bara något litet”.

det var som att bröstkorgen blivit för liten för mina lungor.

Jag skrattade när jag öppnade strumporna som låg i det guldiga omslagspapperet, ”de är perfekta att skejta i”, sade Ulla med sitt bredaste leende. Och jag blev så ledsen för att jag inte längre prioriterade sådant som tidigare var roligt.

Sedan började bröstsmärtorna. Eller, jag vet egentligen inte vad det var. Men det gjorde så ont att jag försökte andas färre gånger per minut. Det spände i bröstet, högg till när jag tog för djupa andetag, det var som att bröstkorgen blivit för liten för mina lungor.

27 år och redan förslitningsskador, tänkte jag. Så blir det när man jobbar åtta timmar på hårt golv i skor så platta att varje gruskorn känns när man kliver på dem, fortsatte jag säga till mig själv. 

Sedan kom fysioterapeuten. Hon förklarade att det inte alls är någon låsning i bröstkorgen eller mina platta skor som avslöjar varje gruskorn – de hade inte heller något med mitt tillstånd att göra. Nej, hon sade att om jag inte ”drar i nödbromsen nu”, så är jag sjukskriven om några veckor.

Min kropp var så förnuftig, den ville inte mer.

Min kropp var så förnuftig, den ville inte mer. Men hur kom det sig att den visste, medan hjärnan var så ovetande? 

Det har varit en tuff höst för oss alla. Vi som jobbar inom handeln matas ständigt med att det går ner för den fysiska handeln, att vi snart inte behövs, vi måste bli ÄNNU bättre på våra jobb.

Vi hann knappt återhämta oss från Black Friday innan julhandeln slog oss med sin handflata. 

Vi har kämpat på, vi har varit sjuka, vi har jobbat för mycket, vi har värk på ställen i kroppen vi inte visste fanns.

Vi glömmer ibland bort det, att vi har kämpat så hårt för att bevisa att vi är lönsamma, att vi helt plötsligt, en januaridag, har gått in i väggen.

Vi har gått förbi väggen, igenom någon lönndörr och förbi förnuftet. Vi är i Narnia fast helt tvärtom. 

Så ta hand om er nu och tack för att jag fick skriva en terapeutisk krönika om att inte förstå det som kroppen förstått i flera månader.