Häromveckan när jag packade upp frysvaror i butiken kom en kvinna fram till mig och mötte mig med blicken. Jag började dialogen med ett glatt ”Hej!” och fick snabbt ett kort och koncist ”Pasta Alfredo” tillbaka. Inget ”Hej”, inget ”Var har ni”, inte ens ett ”Hörru du”. Jag fick nöja mig med en maträtt.
Även om den genomsnittliga kunden inte gör så här vill jag ändå understryka att beteendet är vanligt. Jag är van vid det. Men det var inte det som fick mig att vilja skriva den här texten, utan det var i stället mitt eget svar som gjorde mig förvånad.
”Pasta Alfredo? Självklart! Här borta har vi färdigrätter.”
Jag gjorde det jag alltid gör. Jag svarade vänligt och vägledde kunden till det hon sökte. Varför sade jag inte ifrån? Jag är ju inte Google, jag förtjänar ändå fullständiga meningar.
Jag kanske till och med är värd ett ”Hej”.
Nog tycker jag att det oftast är riktigt bra att möta alla med positivetet och hjälpsamhet, men det bör också finnas en gräns för vad som är acceptabelt. Men jag drar mig oftast från att ”göra en grej” av en sådan situation, tänker att det är lättast och bäst att bara skaka av mig skiten och fortsätta.
Jag kanske till och med är värd ett hej
Men med allt som många av oss får stå ut med är det dags att vi inte bara önskar respekt utan faktiskt börjar kräva respekt.
Jag har kollegor som får vidriga och sexistiska kommentarer. Jag har kollegor som blir retade och trycks ned och jag har kollegor som får ångest vid blotta tanken på vissa, väldigt elaka, kunder. Det är inte okej. Det får inte vara okej.
Nu är det här exempel som både är mycket värre än mitt och behöver ytterligare åtgärder, men de representerar samma grundläggande problem: Det är för vissa okej att behandla oss i handeln som inget mer än någon att ladda ur sin ilska på eller någon att trycka ner för skojs skull. Vi måste få säga ifrån.
Men åter till min inledning. Varför gör vi inte det? Jag har under många år bara tänkt att alla kommentarer på något sätt hör jobbet till, att säga ifrån kanske är ett steg för långt.
En spontan tanke är att det är mycket som ligger bakom. Många av oss ser oss själva som långt ner i näringskedjan med osäkra anställningar och villkor. Vi ska rätta in oss i ledet och vi ska vara tysta. Det är så klart bara en egen teori men jag tror att många känner igen den.
Hur som helst tycker jag det får vara slut på det. Vi är många som är stolta över våra yrken och vi förtjänar samma respekt som alla andra och vi ska börja kräva det. Punkt slut.
