Johan Alfonsson har intervjuat 17 barnskötare, personliga assistenter och boendestödjare. Deras berättelser ligger till grund för hans avhandling ”Alienation och Arbete. Unga behovsanställdas villkor i den flexibla kapitalismen.”

Hans slutsats är att de behovsanställda inte kan leva upp till samhällets starka ideal om att ha kontroll över sitt liv.

Jobb när och var

Johan Alfonsson har tittat på vad han kallar tidslig och rumslig förutsägbarhet, det vill säga att kunna veta när och var behovsanställda får arbeta. Hans slutsats är att de ofta varken vet när de kan ringas in eller vilken arbetsplats de då ska till.

Bristen på förutsägbarhet begränsar enligt honom möjligheten att få nära kontakt med arbetskamrater och styr även de behovsanställdas fritid.

– De kan inte planera ett socialt liv med familj och vänner, säger han.

Nomadanställda har det värst. Det är de som lever med mobiltelefonen i handen i hopp om att arbetsgivaren ska ringa in dem

Ekonomiskt är behovsanställda ofta beroende av andra menar Johan Alfonsson.

– De tvingas utveckla strategier för att klara sig med osäkra inkomster. De måste försöka spara eller få möjlighet till lån och gåvor från släkt och vänner de månader de tjänar mindre.

Delar upp i tre grupper

Han delar in behovsanställda i tre grupper, nomadanställda, stående inhoppare och de med informella vikariat.

– Nomadanställda har det värst. Det är de som lever med mobiltelefonen i handen i hopp om att arbetsgivaren ska ringa in dem. De vet inte när de ska jobba eller hur många timmar.

– Stående inhoppare har löfte om att få jobba ett visst antal timmar men vet inte när.

– De jag kallar informella vikarier har löfte om att arbeta men bara under vissa omständigheter, som till exempel resursperson åt en elev i skolan. Den informella vikarien får arbete och lön de dagar eleven är i skolan, men inte om eleven är hemma och är sjuk.

”Behöver begränsas”

Johan Alfonsson är kritisk till att arbetsgivarens önskan om flexibilitet gör att antalet behovsanställda ökar.

Han tycker att behovsanställningar tvärtom borde begränsas och att deras ekonomiska trygghet ska öka genom att de lättare får ersättning från a-kassan.

Johan Alfonsson menar att diskussionen om ökad flexibilitet för arbetsgivarna bygger på argument från början av 90-talet.

– Det som diskuteras i dag är exakt det som Assar Lindbeck-kommissionen föreslog 1992, att LAS behöver avregleras och att arbetsgivare lättare ska kunna anställa och säga upp anställda. Vi har ju prövat det genom att de behovsanställda har blivit fler.

Få kontroll över sina liv

Jag tycker istället att det vore bättre att behovsanställdas trygghet höjdes upp till samma nivå som fast anställda har

Han tycker att det vore bättre att diskutera hur de behovsanställda kan få större trygghet och kontroll över sina liv.

– Det kan inte göras genom att fast anställda också får osäkrare villkor genom sämre LAS-regler. Jag tycker istället att det vore bättre att behovsanställdas trygghet höjdes upp till samma nivå som fast anställda har, säger Johan Alfonsson.

Den här artikeln är först publicerad i Kommunalarbetaren, som tillsammans med Handelsnytt och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.