1. Lyxminiatyren.

Föregångaren till skyltdockan kallades Pandora eller manikin (efter holländska menneken, liten man). Det var små trädockor som skickades runt bland skräddare och modehandlare för att visa upp det senaste modet.

De ansågs mycket exklusiva och skickades även som gåvor mellan hov, diplomater och kungligheter. Den första Pandoran skapades i slutet av 1300-talet men de var vanligast på 1700-talet.

2. Skräddaren och sjuksköterskan.

I mitten av 1800-talet började tysken Fred Stockman serieproducera skyltdockor. I början användes de både av skräddare och i sjuksköterskeutbildningar. Efter ett tag började de även användas för att visa kläder i butik.

3. Smälte i solen.

Material som pappersmassa, trä, läder och tyg har använts. På 1950-talet användes ett vax som visade sig smälta i solen i de stora skyltfönstren. I dag används latex till verklighetstrogna dockor men det är också ett värmekänsligt material. På 1960-talet gjorde glasfibertekniken succé och den används än i dag.

4. Mager norm.

Tidigare var de flesta kvinnodockor i storlek 38 och hade bredare axlar och markerad midja. Under 1980-talet utgick man i stället från storlek 34–36.

Det har länge debatterats hur de smala dockorna påverkar kvinnoidealet och i dag börjar det bli vanligare med dockor i storlek 44. Dockorna har blivit längre, från cirka 175 centimeter till 180 i dag.

5. Svart, vit eller mittemellan.

Skyltdockor finns i alla varianter, män, kvinnor, ungdomar och barn. Helsvarta eller vita, europeiska, asiatiska, afrikanska. Verklighetstrogna eller abstrakta. Med eller utan huvud.

Perukerna är oftast gjorda i polyester. Ryktet säger att de är svåra att kamma.

Källor: Butiksinredarna, Wikipedia.