Christer Cederlöfs (7/10) artikel pekar korrekt ut att januariavtalet i grunden är en missmasch mellan socialdemokratisk och de två nyliberala partiernas politik. Men att likt Cederlöf kategoriskt hävda att företrädarna för vänstersidan välsignat januariavtalet är fel. I januari 2019 varnade undertecknad i DN för att Sverige skulle bli ett land utan en politisk vänster när en S-regering går med på C och L:s kravlista på att urholka anställningsskyddet, privatisera arbetsförmedlingen, avskaffa värnskatten, införa marknadshyror i nyproduktion och tredubbla rutavdraget nästan enbart i utbytte mot regeringsmakten. Detta historiska misstag har blivit allt mer uppenbart. Resultatet riskerar att leda till att öka hastigheten i hur fort bandet mellan arbetarklassen och det socialdemokratiska partiet tynar bort.

Jag delar inte heller Cederlöfs åsikt att det är fel att påpeka vilka krafter som vill föra SD till makten. Min krönika i Aftonbladet (2/10) pekar på att näringslivet ser sin chans att bygga en solid högerkonservativ majoritet i Sverige mellan M, KD och SD, där vinsterna i välfärden, skatteparadiset för miljardärer och nedmonteringen av välfärden kan fortsätta utan minsta störning.  Att påpeka att det är samma näringslivsintressen som för SD i famnen på M och KD som det var i Tyskland på 1930-talet mellan nazisterna och de konservativa är enbart en krass verklighetsbeskrivning. Näringslivet ser i SD en potential att skydda sina vinstintressen, något som borde få varje arbetare i Sverige att fråga sig hur Sverigedemokraterna kan vara ett parti för dem. 

Det är självfallet inte tillräckligt att påpeka vilka som gynnas av SD:s politik för att utmana dessa krafter. Det Socialdemokratiska partiet behöver främst formulera en offensiv reformpolitik för Sveriges löntagare om man återigen ska kunna tilltala missnöjda arbetarväljare. Enbart så kan vi förhindra att högerextrema i samarbete med näringslivet tar makten.

Daniel Suhonen
Författare och chef fackliga idéinstitutet Katalys