När coronan slog till mot Borlänge tog kistorna nästan slut

Våren 2020 lamslås världen av ett nytt virus. I Sverige drabbas Borlänge hårt. Under tre veckor har staden den högsta överdödligheten i hela landet. Veckor som förändrade Maria Lidéns och Carina Gyllentegs liv.

Det är början av april. Carina Gyllenteg är på väg hem från jobbet på secondhandbutiken Ta till vara i Borlänge, när samtalet kommer: ”Din pappa har fått hög feber.” Hon vet vad det betyder – corona. Flera på boendet är smittade. Men personalen säger ingenting. Sedan en vecka tillbaka har de låst dörrarna om hennes pappa. Det råder besöksförbud på alla äldreboenden. Carina står bland bruna pappkartonger, hängställningar med bortskänkta kläder och färgglada tyger. Hennes pappa är sjuk och hon får inte träffa honom. När Carina får veta att han inte kommer få läkarhjälp går hon itu.
– Ingen skulle försöka rädda pappa! Han skulle slängas bort som riskavfall. Det var ett slag i ansiktet.

Fyra månader tidigare, slutet av januari. Ett nytt okänt virus identifieras i Kina. Spåren leder till en djurmarknad i Wuhan, Kina. Forskarna vet inte mer än att viruset sprider sig snabbt och att människor dör. Sjukdomen får namnet covid-19. I folkmun corona. Den 11 mars konstateras det första dödsoffret i Sverige. Samma dag slår Världshälsoorganisationen fast att vi har en pandemi. I Sverige uppmanas människor över 70 år att stanna hemma. Resor inom landet avråds. Varje dag ökar dödssiffrorna.

Men då i början av mars tänker Carina att corona är som en vanlig influensa. Hon är mer bekymrad över att besöket för pappans nya hörapparat måste flyttas fram. Han hör nästan ingenting och Carina är trött på att skriva på lappar. De rymmer inte allt hon vill fråga honom.

”Det var skoningslöst”

I mars spritar Maria Lidén händerna, håller avstånd och följer medierapporteringen. För mindre än ett år sedan såg hon Fonus jobbannons. 46 år gammal fick hon ett ”halleluja-moment” som hon kallar det. Nu rör hon sig vant i begravningsbyråns lokaler på bottenvåningen i det aprikosgula hyreshuset.

Maria är hemmavan vid döden. Hon blickar tillbaka: Hon är liten och det är 70-tal. Hon sitter i köket i ett av Borlänges kedjehus i orangerött tegel med vitt trä upptill. Framför sig en kopp O’Boy, rostat bröd med sylt och så tidningen. Hon bläddrar bakifrån tills hon hittar rätt: dödsannonserna. Då fantiserade Maria om vilka de döda varit när de levt. Nu är det hon som hjälper till att författa annonserna. Pratar med anhöriga och skriver ihop de dödas berättelser till begravningen.

Jag är van vid döden, men det här … det var skoningslöst.

I början av april börjar samtalen om avlidna komma allt tätare. Maria står på parkeringen utanför Borlänges bårhus. Utrymmet räcker inte längre. De dödas kroppar är för många. Två stora vita kylcontainrar placerade i vita partytält som ska hjälpa till fylls snabbt. Vart ska alla människor läggas?
– Jag är van vid döden, men det här … det var skoningslöst.

Under några veckor är Borlänge den kommun i landet som har den högsta överdödligheten. Särskilt ett ställe drabbas. Ålderdomshemmet Kungsljuset. Och det är här Carinas pappa bor.

Guds frid

Det var ett hårt och farligt jobb, Nedre sliperiet, på Kvarnsvedens pappersbruk. Det var här stockarna slipades till grönaktig pappersmassa. Men Carinas pappa Knuth klagade inte. Det kunde andra göra. En gång var han borta. Han hade fått magsår och låg på intensiven. Sen var han tillbaka. Tacksam för att kunna jobba. När Knuth var fem år gammal kördes han till barnhemmet Gropen i Borlänge. Hans mamma hade fått TBC och kunde inte längre ta hand om honom. Det ryktades om att pappan hade finskt påbrå och att han drog i väg med båt till Amerika. Knuth hade också en del finska kollegor och brukade själv slänga sig med finska, så där lite på skoj. Och så hade han ett eget hittepå-språk. En blandning av finska, tyska och polska. ”Kosi kosi”, sa han alltid. Det och ”Guds frid”, minns Carina. Och så rökte han. Eller gick och kollade vädret som han sa.

Carina minns fina barndomsstunder med sin pappa. Men när Carina var 13 år skilde sig hennes föräldrar. Knuth flyttade ut och hörde inte av sig. Det var alltid Carina som fick ta kontakt. När han inte dök upp på hennes 50-årsfest fick hon nog.

Strax innan Carina ska fylla 57 år behöver Knuth någon som sköter hans ekonomi. Hans sambo Gull har gått bort och han vill inte ha en god man. Det blir Carina som får rycka in.
– Han var min pappa. Mitt kött och blod. Det går före allt, säger Carina. Hennes ögon blir blanka. Kroppen stelnar. Stålsätter sig. Hon är inte en sådan som gråter. Det får andra göra.

Så kommer det där samtalet i början av april när coronan härjar som värst. Knuth har fått feber och Carina får inte träffa honom.

Ännu en kropp sveps in i vita lakan

Ungefär samtidigt som Carinas pappa blir sjuk står Maria utanför ett äldreboende. Det ser igenbommat ut. Hon kliver i den vita overallen. Som en rymddräkt i någon film, tänker hon. Hon trär de blå skoskydden över sina svarta jobbskor. Spänner åt visiret och munskyddet. Händerna täcker hon med plasthandskar. En man går sakta med sin rullator i korridoren. Är det hans granne, vän, vi ska hämta? Hon öppnar dörren in till ett av rummen och går fram till sängen. Tar lugnt i den döde med sina sträva plasthandskar. Sveper in i lakan. Lägger försiktigt på båren. Ett kapell, ett litet mörkblått tält, spänns över kroppen. I sin vita rymddräkt skjuter Maria båren framför sig genom den tomma korridoren ut på parkeringen. Hon bugar mot den avlidne när hon stänger dörren till den mörkgrå Mercedesen. Bara några timmar senare är hon tillbaka på äldreboendet. Hon sveper in ännu en kropp i vita lakan.

– Vi fick i alla fall inte slut på kistor, säger Maria.
Det har drabbat andra begravningsbyråer i Borlänge, men Fonus har lager på flera orter i Dalarna. Anhöriga får välja kista och kläder. Finkostymen. Brudklänningen. Jobbkläderna. De kan också lägga saker i kistan. Sudoku. Familjebilder. Ett paket kaffe. Men de får inte längre se sin älskade en sista gång. Kistan får inte öppnas. Man vet fortfarande inte hur viruset sprids. Även döda kroppar tros kunna smitta. På kistorna sätts klistermärken som föreställer droppar för droppsmitta.

Marias liv har blivit surrealistiskt. När hon kommer hem sätter hon på tv:n. RuPauls Drag-race streamas avsnitt efter avsnitt. Serien handlar om drag queens som tävlar i smink, dans, mimande och catwalk. Flera av deltagarna har blivit förskjutna av sina föräldrar. Kärleken svämmar över när RuPaul peppar deltagarna att tro på sig själva och inte vara rädda för att misslyckas.
– Så mycket värme och kärlek. Man bara njuter.

På jobbet måste Maria visa omtanke helt utan beröring. Det gör hon med tonfall, ord, blickar och gester, som att lägga handen över sitt eget bröst.

Om du går mot ljuset

Den 12 april är läget allvarligt för Carinas pappa. I tolv dagar har han legat i sin säng. Isolerad. Men nu får Carina komma för att säga adjö. Först måste hon bara klä på sig. Plastförkläde. Plasthandskar. Visir. Hon öppnar dörren. Genom visiret säger hon: Hej, pappa. Det är jag, Carina.

Hon känner hans ben genom den blå plasthandsken. Han är så tunn. Bara skinn och ben. Insjunkna kinder. Två gånger tittar han upp på Carina med halvslutna ögon. Sedan försvinner han in i en dvala. Det är ingen idé att skriva lappar. Carina kommer aldrig att kunna ställa sina frågor. Men det gör ingenting längre. Hon känner att de förstår varandra. Hon pratar om hur de ska sitta i skuggan i hennes trädgård. Om hur de ska köra bil. Mil efter mil genom öppna landskap, som Ulf Lundell sjunger. Han får inte dö. Orden stockar sig. Hon säger: Om du går mot ljuset så väntar Gull och alla katterna Lilla Fridolf, Frida, Ida, Miss Nelly och Fröken Cecilia på dig.

Ett historiskt trauma

Det har gått nästan ett halvår sedan de där tre veckorna i mars–april. Maria promenerar på Stora Tuna kyrkogård. Hon går förbi människor hon begravt under coronan. Hon minns hur knäpptyst barnet som förlorat en förälder hade varit. Kvinnan som la sin panna mot kistan, hur hennes spröda kropp började skaka. Det äldre paret som dog bara dagar mellan varandra. Här vilar de nu bland alla som lämnat livet före dem. Tunnbindare. Typografer. Fabrikörer.
– Det är ett historiskt trauma det som vi varit med om. Jag tror inte vi vet hur det kommer påverka oss.

Hade han levt om han fått hjälp?

På lastkajen utanför secondhandbutiken står Carina. Då i mars–april när coronan härjade som värst var parkeringen tom. Man följde Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Höll avstånd om man träffades och tvättade händerna. I dag är det full fart. Kunderna är tillbaka och få håller avstånd. Det gör Carina förbannad. Att folk inte fattar att Coronan är på allvar.

Hon är arg på att viruset släpptes in på boendet. I stället för att skydda de gamla blev det tvärtom. Man låste in dem med viruset. Samtidigt förstår hon besöksförbudet.
– Men det var hemskt att inte få träffa honom, att inte få veta hur han mådde.
Och så undrar hon: Hade han levt i dag om han fått hjälp?
– Det var det värsta. Att han dömdes ut. Att han skulle få ligga där och dö. Som om hans liv inte var någonting värt. Min pappa.

Det var hemskt att inte få träffa honom. Han dömdes ut. Att han skulle få ligga där och dö. Som om hans liv inte var någonting värt. Min pappa.