Vi jobbar i en bransch som ofta innebär arbete om helger, kvällar och storhelger. Öppettiderna sträcker sig allt längre och vi blir alltmer tillgängliga både fysiskt och online. Det är för många en naturlig utveckling som är oundviklig, då vi som privatpersoner genomgår samma typ av utveckling med våra telefoner och sociala medier. Men vad händer när arbetets krav blir för höga och du inte orkar med längre? Eller vad händer när det slutar fungera ihop med ditt privatliv?
Jag är trebarnsfarsa och jobbar i en livsmedelsbutik. Förskolan och skolan stänger klockan 17 vardagar och har helt stängt helger. Jag har fått till det så fint att jag bara behöver jobba en helgdag varannan vecka, så jag får mycket tid till min familj – det är guld värt. När jag är hemma får jag föräldrapenning, så i slutändan så går det ihop väldigt bra. Om jag är hemma en längre tid med ett barn så får jag ändå ta del av eventuella löneförhandlingar. Det här är min rättighet som pappa i Sverige. Det här är inte vardag överallt.
Vi har det egentligen sjukt bra och vi har det så bra för vi har krigat för det. Fortsätt nu att stå upp.
Vi har i skrivande stund flertalet stora företag från andra länder som vill etablera sig i Sverige. Många av dem vill inte använda sig av kollektivavtal och ser ner på vår svenska modell. Lägre löner, sämre OB-ersättning och längre arbetsveckor. Den utvecklingen får vi inte acceptera. De knackar på dörren och är nämare än vad vi tror. Det enda som kan stoppa dem är vår gemensamma styrka. Det kanske inte ser så allvarligt ut just nu, men tro mig, det kommer att bli det om vi inte sätter ned foten nu. Vi kan inte förlita oss på att arbetsgivare kommer vara ”snälla”. Det spelar inte ens någon roll om de är det eller inte. Vi ska kräva rättigheter – INTE omtanke.
Föräldrapenning, betald semester, sjuklön, pensionsavtal, trygga anställningar och mycket mer. Det här är saker vi tar för givet men det är inte verklighet för alla i världen. Vi har det egentligen sjukt bra och vi har det så bra för vi har krigat för det. Fortsätt nu att stå upp. Vi alla är här tillsammans, ta vara på det. Just nu bestämmer vi om vi ska jobba som ett lag eller försöka klara oss själva.
Om vi står utan vår gemensamma styrka, vad ska vi då ta oss till när vi blir sjuka på riktigt och inte kan jobba?
