Första gången jag insåg allvaret i coronasmittan var i posten på jobbet för ett år sedan – i februari 2020. En kvinna skulle skicka ett paket till sin syster i Italien och vi hann byta några ord.

– Jag förlorade min faster för tre dagar sedan. Hon var tvungen att lämna över sin respirator till en yngre person, berättade hon. 

Dödsångest

Sedan dess har jag många gånger känt ångest – för att jag förmodligen kommer att bli smittad på min arbetsplats eftersom jag möter så många människor. Jag möter människor som uppenbart är sjuka eller som kommer för nära. I perioder har jag känt ren dödsångest. Det är mänskligt att glömma av, men vi får inte glömma av nu.

Det händer vid kassan när det är dags att betala – det är kö bakom, varorna ska upp, man kommer nära kunden framför. Det har varit jobbigt att behöva be kunder ta hänsyn till varandra och mötas av ”hur långt bort ska jag stå, jag tycker det är tillräckligt!” Irritation, kunder har gjort narr av mig och börjat ropa högt åt andra kunder var de ska stå på ett skämtsamt men nedlåtande sätt.

Naiv tro

Pandemin har förändrat min människosyn. Jag har varit naiv i min tro på att människor följer restriktioner och rekommendationer. Många verkar se till sig själva först, är inte beredda att offra nöjen och vardagsrutiner. För mig är det självklart att om jag har symptom får någon annan handla åt mig, jag stannar hemma. Men av erfarenhet från min arbetsplats vet jag att det inte är självklart för alla.

Vi har passerat 12 000 dödsfall i covid-19 i Sverige. Jag personligen känner fyra familjer som drabbats. Det är omöjligt att veta vem av oss som drabbas härnäst. Vem som drabbas hårdast. Eller vem av mina kollegor som kanske kommer hamna på sjukhus.

Sorgen hos min kund hänger fortfarande med mig. Hennes faster fick lämna över den sista möjligheten att överleva till någon annan. Många sådana selekteringar har varit tvungna att göras sedan dess.

Dränerad

I december 2020 blev jag sjuk i covid-19. Förmodligen har jag smittats på min arbetsplats. I dag är jag halvtidssjukskriven. Jag känner mig utmattad och dränerad, är ljud- och ljuskänslig, har försämrade kognitiva förmågor, ont i huvudet, ont i öronen och dålig syresättning. Jag hamnade inte på sjukhus men jag vet inte hur länge jag kommer få leva med långtidssymptomen.

Håll avstånd, stanna hemma och var måna om varandra. Dina val spelar roll för oss alla. Det handlar inte om Dig enbart. Det handlar om mig. Min familj. Min man. Mina barn. Mina vänner. Mina kollegor. Andra medmänniskor. Det gör jäkligt ont att förlora någon man älskar! 

Mia Jifors
Butiksanställd