Vi sitter på en av mina chefers kontor och pratar. Vi har väldigt skilda åsikter om hur mycket tid man ska lägga på sitt jobb på fritiden, och hur man som arbetstagare eller arbetssökande visar för arbetsgivaren hur intresserad och hängiven man är sitt jobb.

Enligt min chef är det rimligt att göra arbetsrelaterade utbildningar eller fylla i arbetsrelaterade dokument hemifrån, obetalt.

Vi diskuterar ingen lång stund, vi konstaterar att vi har olika åsikter om det här och lämnar ämnet. Men ämnet lämnar inte mig.

Det som äter på mig mest är nog att vi under samtalet, innan vi kom fram till just den här frågan, diskuterat min nyliga sjukskrivning för utmattning och att jag behöver stressa mindre på jobbet.

Att jag måste vara mindre uppe i varv. Här var vi eniga.

Tillgänglig utanför arbetstid

Men om jag förväntas vara tillgänglig och engagerad utanför arbetstid, på den tid som enligt lag och avtal är till för min återhämtning och vila, hur blir då mina förutsättningar för att kunna varva ner och undvika negativ stress?

Det som oroar mig än mer är att ett av min chefs argument för att detta är rätt sätt att se på saken är att hen också gör det här.

Att hen också måste jobba hemifrån på obetald tid för att få det att gå ihop. Min reaktion är ett utropstecken: ”Men det ska du inte behöva!”.

Jag vet hur stressigt hen ofta har det. Och jag är inte längre den som automatiskt godkänner ett destruktivt beteende bara för att ”alla andra gör så”.

”Quiet quitting”

Bara några veckor tidigare har jag läst en artikel där jag för första gången kommit över termen ”quiet quitting”.

Det är The Guardian som beskriver hur människor i ett slags tyst revolution mot de omänskliga krav samhället ställer på den enskilde individen vägrar att göra mer än precis vad som krävs av en på jobbet (särskilt låglönejobb, där arbetsbördan ofta redan är hög samtidigt som lönen är låg).

Ingen obetald övertid. Inga missade raster för att man inte hinner med annars.

Inga jobbsamtal på fritiden. Ingen bruten dygns-eller veckovila. Ingen avbruten semester. Inte jobba i ett hysteriskt tempo när man är tydligt underbemannade i relation till arbetsbördan.

Men för den sakens skull inte heller ett dåligt jobb. Bara precis det som krävs av en, inte mer.

Jag inser att jag också börjat göra det här. Jag är bara inte särskilt tyst när jag gör det.