Gemenskapen dör utan den lokala matbutiken
Jag tror inte att någon av oss egentligen vill köra fem kilometer med bil för att handla bland hundratals främlingar utan att prata med någon, skriver Handelsnytts läsarkrönikör.
Hösten är här och i vanlig ordning sträckkollar jag och min bästa vän ”Gilmore girls” inlindade i filtar på soffan med var sin kopp te i handen, som de gangstrar vi är.
Seriens fiktiva lilla stad Stars Hollow är ändå min totala glesbygdsdröm.
Ett litet samhälle någonstans utanför storstan med ett torg, lokala fik, restauranger, bokhandel, postkontor, apotek och framför allt: en mataffär.
I ”Gilmore girls”-världen är det fortfarande möjligt att promenera till en affär mitt i byn och handla samtliga ingredienser till kvällens middag, eller ta en kopp kaffe ett stenkast från sitt hem på ett kondis ägt av en granne.
Matöppet i min barndomsby var inte långt ifrån den där idyllen.
Från vårt hus rullade man i total frihet med sin cykel nedför en backe för att komma till affären, eller promenerade med vår stora golden retriever och band fast kopplet på hundkroken utanför entrén.
Stötte på grannar och fotbollstränare
Här fanns ett brett utbud av matvaror på liten yta. Här stötte man på sina grannar, sin kompis mamma, sin fotbollstränare eller killen man gillade.
Småpratade med den glade handlaren Roland som ibland bjöd på ett extra Rigichoklad.
I tamburen vid entrén stod tuggummiautomater, en leksaksbil och en stor anslagstavla där byns invånare annonserade om hundrastning, försäljning av hemkokt sylt eller valborgsfirandet vid fotbollsplanen.
Men åren gick och något började hända. I början av 2000-talet bytte affären ägare fem, sex gånger innan byggnaden till slut jämnades med marken.
Sedan dess har tomten stått tom.
Och i takt med att Matöppet försvann har också mycket av de lokala evenemangen, hjälpsamheten och umgänget upphört.
Obemannad 24/7-butik
För något år sedan när jag var hemma på besök hade bensinmacken mittemot Matöppets gravplats omvandlats till en obemannad 24/7-butik.
Mamma och jag cyklade dit för att köpa var sin glass, och det var så sorgligt.
På cirka 12 kvadratmeter hade man klämt in hyllor, kylar, frysboxar och en självutcheckning. Uppe i taket observerade kamerorna en.
Det var någonting med det där Matöppet. Nånting med att ha en social knutpunkt i sitt kvarter, utanför stan. Jag tror att vi människor behöver den här typen av lokal gemenskap.
Jag tror inte att någon av oss egentligen vill köra fem kilometer med bil för att handla bland hundratals främlingar utan att prata med någon, eller hämta paket ur plåtskåp på det som en gång var ett torg.
