Jag får ofta frågan hur jag får det att gå runt ekonomiskt när jag har minimala kontrakt i två butiker – ett på fyra timmar i veckan och ett på varannan helg. Mitt svar brukar vara att även om det är väldigt jobbigt, även om det är stressigt att inte veta vad min lön blir eller om jag faktiskt kommer att kunna betala hyran, så brukar det alltid ordna sig.

Och nu står jag här. Med en tom kalender. 

Min chef, som är en väldigt sympatisk människa, ger mig nyheten med medkänsla i rösten: de kommer att behöva dra ner på mertidstimmarna. Butiken har knappt kunder, det dras inte in tillräckligt mycket pengar för att kunna ha oss inne på golvet. Schemalagda pass kan eventuellt tas bort – men våra kontrakterade timmar är i alla fall säkra.

Sex dagar

Vad skönt, tänker jag först. Innan jag minns att det ser precis likadant ut i den andra butiken, och att det då faktiskt totalt bara blir sex heldagar på en månad.

Jag och min partner beställer mat hemifrån via Foodora för att stötta de lokala småföretagarna här i Malmö. Jag stoppar undan pengar. Söker fler jobb. Klumpen i magen blir tyngre när jag tänker på hur allt detta som händer runt om i världen nu kommer att påverka oss på längre sikt. Hur många som redan står utan jobb, medan Volvo delar ut miljarder till sina aktieägare.

Som en flygplanskrasch

Det är som en flygplanskrasch, säger min partner. Och just nu är vi bara uppe i luften på väg ner. Vi har inte ens kraschat än.

Jag ångrar att jag har stått ut med mina löjligt, farligt små kontrakt. Att jag har tänkt att de är bra att ha när man studerar, och det ska jag ju göra snart. Jag ångrar att jag inte har gett mig själv en bättre fallskärm.

Men det har alltid ordnat sig. Det kommer det väl att göra nu med?

Claudia Moraga Gullstrand
Butiksanställd, Malmö