Hon är skakig av gråt. Allt snurrar. Det har bara gått några timmar sedan hon låg där på tatuerarbänken. Hon har varit tillsammans med en kompis på ett fik. De har pratat om att göra en polisanmälan. Hon vet ännu inte om hon orkar.

I stället dyker tankarna om jobbet upp. I morgon har hon tidiga passet. Hon tar upp telefonen, skriver till sin närmaste chef och berättar.

”Förstår att det är jobbigt, men det blir inte bättre av att vara hemma…”, blir svaret.

”Men jag känner mig så förnedrad… Får ja snälla får jag komma in 9-10 så dagen inte blir så lång?”

”Tror de kommer behöva dig…”

Övergreppet pågick i timmar

Den 22 januari 2019, längst upp i ett hyreshus i södra Stockholm våldtogs Nathalie av sin tatuerare. Han låste dörren, höll henne mot bänken, lät tatueringsnålen bita i hennes hud samtidigt som han förgrep sig på henne. Han tog bilder, gned sig mot hennes kropp. Övergreppet pågick i timmar. Först när tatueringen på utsidan av låret var klar var det över.

Konversation med mellanchef samma kväll som våldtäkten: 

” – Förstår att det är jobbigt, men det blir inte bättre av att vara hemma…”

” – Men jag känner mig så förnedrad… Får ja snälla får jag komma in 9-10 så dagen inte blir så lång?”

” – Tror de kommer behöva dig…”

Tatueraren kom senare att dömas till fängelse i två år och tre månader för våldtäkt och kränkande fotografering. Domen fastställdes i hovrätten.

Chefen berättade för hela ledningen

Nathalie berättar allt för sin närmaste chef. Ändå pressas hon att arbeta redan dagen efter – schemat gick inte ihop annars. Det är bara början. Under de kommande månaderna blir hon gång på gång ifrågasatt och misstrodd. 

I dag vet jag att våldtäkten inte var mitt fel. Med jobbet är det en annan sak

Nathalie

Det har varit en lång process att ta sig hit. Nu vill hon berätta.

– I dag vet jag att våldtäkten inte var mitt fel. Med jobbet är det en annan sak, säger Nathalie.

Hon var fortfarande i chock. Ändå åkte hon till jobbet den där tidiga januarionsdagen. När hon kom fram visste hela butiksledningen redan om våldtäkten. Utan Nathalies godkännande hade mellanchefen brutit hennes förtroende och informerat de andra.

Hon vet att hon jobbade i delikatessen. Minns charkdisken, Hemköps svarta skyddsförkläde, de blå plasthandskarna. Kunder som beställde torskrygg, skinka och krabba. I övrigt är det suddigt.

En sak är hon dock säker på. Ingen av cheferna frågade hur hon mådde eller vad som hade hänt.

– I stället var de på mig om att jag skulle jobba på brödet nästa lördag, säger Nathalie.

Till slut ringer hon mamma Annika. ”Kom hit, snälla. Det har hänt en grej”.

Chock, häktning och psykologsamtal

En halvtimme senare går Annika in genom butiksentrén. På håll ser hon sin dotter gå omkring ute på butiksgolvet.

– Rent fysiskt var hon där, men mentalt befann hon sig någon helt annanstans. I det skick hon var … Jag kan inte fatta att de tvingade henne att gå dit, berättar Annika.

Nathalie vill berätta för Annika, men vågar inte. Inte här, inte framför cheferna. Hon jobbar klart den sista timmen. Väl hemma hos Annika senare på kvällen rinner allt ur henne. Därefter sker allting väldigt snabbt.

I det skick hon var … Jag kan inte fatta att de tvingade henne att gå dit.

Mamma Annika

De beger sig mot Södersjukhusets mottagning för våldtagna. Undersökning och anmälan följer. Redan dagen därpå häktas tatueraren. Nathalie diagnosticeras med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Hon får medicin utskriven och ordineras psykologsamtal och terapi. 

”Alla” ville skada henne

Tiden som följer blir rörig. Nathalie är hemma, sjukskriven av sina läkare. Vardagliga saker som att svara i telefon och laga mat har helt plötsligt blivit svåra. Nathalie har sömnproblem och tittar sig konstant över axeln. I hennes huvud vill alla henne illa. Familjen turas om att vara där och stötta.

Vem jag än såg, vad jag än såg. Allt var farligt.

Nathalie

En dag råkar hon se en bil parkera utanför lägenheten. Den låter aggressivt, som att den skenar rakt mot henne i full fart. Skräckslagen slänger hon sig på golvet och ringer polisen. Samtalet lugnar och Nathalie inser att det bara är en granne som parkerat på ett ställe han inte brukar.

– Så där var det hela tiden. Vem jag än såg, vad jag än såg. Allt var farligt.

Hets och anklagelser

De gånger hon har kontakt med jobbet återupprepas tidigare mönster. Det är tyst. Ingen frågar hur hon mår. 

Tvärtom hårdnar tonen. Nathalie har förvarnat att hon kommer att vara borta länge. Mötena hos psykologen, den stundande rättegången, att försöka bli bättre – det är prio just nu. 

Ändå blir irritationen stor när sjukskrivningen förlängs av läkare. I sms får hon veta att ”kollegorna blir lidande”, att hon ”måste ta ansvar” och att ”det vore kul om hon kunde bry sig” om sitt jobb.

I sms från sin chef blev Nathalie anklagad för att svika sina kollegor när hon var borta efter våldtäkten.

”Försök INTE med mig, jag har barn som gått igenom liknande och värre”, står det i ett av sms:en från den här perioden.

Ur sms från mellanchef som tycker att hon simulerar:

”Försök INTE med mig, jag har barn som gått igenom liknande och värre”, står det i ett av sms:en från den här perioden.

Butikschefen: ”Har du kroppsliga skador?”

Vid ett tillfälle ringer butikschefen. Nathalie sitter i vardagsrummet tillsammans med sin pappa när chefens namn dyker upp på mobilen. Hon reser sig upp, stampar oroligt runt i rummet samtidigt som hon sätter på högtalartelefonen. Hon vill att pappan ska höra. 

– Har du kroppsliga skador?” frågar chefen omgående. Tonen är hätsk. Anklagande.

– Har du märken efter våldtäkten eller? Är det därför du måste vara sjuk?, frågar chefen vidare.

Nathalie är tyst. Hon vet inte vad hon ska säga. I stället bryter pappan in. Han säger åt chefen att jobbet inte har med det att göra. 

– Vem är du då?

– Nathalies pappa.

Det klickar till. Chefen har lagt på luren.

Efter en tid ringde Nathalies butikschef hem till henne. ”Har du märken efter våldtäkten eller? Är det därför du måste vara sjuk?” sa chefen.

Skramlande handfängsel

I mitten av mars startar rättegången. Nathalie är på plats tidigt den dagen för att gå igenom allt tillsammans med sitt målsägandebiträde, advokaten Elisabeth Massi Fritz som specialiserat sig på sexualbrott.

Hon minns ljudet från gärningsmannens handfängsel. Hur det skramlade när han fördes in. I tre dagar satt hon mitt emot honom i rättssalen.

– Det var fruktansvärt. Men min advokat sa: ”Du är stark. Han ska höra dig.”

Min advokat sa: ”Du är stark. Han ska höra dig.”

Nathalie om rättegången.

För att läka går hon i terapi. Där lär hon sig att kämpa mot rädslorna, att åka buss igen, att svara i telefonen. Men när det kommer till själva våldtäkten förblir mycket obearbetat. Pressen från Hemköp gör det svårt att fokusera. 

– Under psykologsamtalen satt jag mest och pratade om jobbet. De sa åt mig att säga upp mig. Men att byta jobb då, i den sitsen jag var? Det fanns liksom inte.

Journalen bekräftar pressen

Oron kring arbetsplatsen löper som en röd tråd genom Nathalies journalkopior från Södersjukhuset:

”Patient uppger att arbetsgivaren frågat kring fysiska skador. Upplevde samtalet som kränkande.” säger en anteckning. 

I en annan går att läsa: ”Patient uppger att hennes andra chef hört av sig angående sjukskrivning och utryckt missnöje inför patientens beteende, vilket gjort patienten upprörd och ledsen.”

I ytterligare en notering står: ”Patienten uppger att hon kommit i kontakt med sin arbetsgivare som betett sig dålig och inte alls varit förstående. Tjatat på henne att återkomma till arbetet.”

Kollegorna: ”De skyllde på henne”

Flera andra som har arbetat på Hemköp Mörby Centrum minns hur Nathalie behandlades. 

– Butiken var rörig och de skyllde det på Nathalie eftersom hon inte kom tillbaka. Allt hon fick genomlida med rättegången. Det är vidrigt hur de var mot henne, som om hon ljög, säger en anställd.

Allt hon fick genomlida med rättegången. Det är vidrigt hur de var mot henne, som om hon ljög

Anställd på Hemköp Mörby Centrum

När domen kom i slutet på mars blev den omskriven. I Expressen kallade Johan Eriksson, känd som försvarare åt Drottninggatan-terroristen Rakhmat Akilov, domen unik och särskilt väl underbyggd.

– Stödbevisningen i det här målet framstår som väldigt stark, sade han till tidningen.

Skulle få hjälp – fick jobba ensam

Vissa bitar börjar nu falla på plats. Lättnaden efter domen, hjälpen hon får i terapin. Ändå känner hon sig långt ifrån redo när sjukskrivningen lider mot sitt slut.

Ett litet hopp är att läkarna var tydliga med att hon inte fick jobba ensam. På grund av sömnproblemen skulle hon även slippa morgonpassen. Rehabiliteringsplanen hade i god tid skickats till cheferna på Hemköp.

Tillbaka efter sjukskrivning skulle Nathalie få stöd. I stället fick hon mot läkarnas inrådan jobba ensam.

Nathalie minns hur tankarna snurrade under bilresan på väg till jobbet den första arbetsdagen.

– Jag tänkte mycket på vilka som visste på jobbet, på vad de hade hört. Men det fanns i alla fall en plan. Jag skulle få hjälp, säger hon.

Rehab – alltid arbetsgivarens ansvar

  • När en anställd förväntas vara sjuk en längre tid ska arbetsgivaren ta fram en rehabiliteringsplan för hur den anställda kan återgå till jobbet igen. 
  • Arbetsgivaren ska följa upp planen och ändra den vid behov. 
  • Exempel på åtgärder kan vara ändrade arbetstider och arbetsuppgifter, men även tekniska hjälpmedel och utbildning. 
  • Arbetsgivarens ansvar omfattar alla sjukfall, även de där arbetsplatsen inte är orsaken till sjukfrånvaron. 

Källor: Försäkringskassan, Arbetsgivarverket och SKR.

I stället blev det tvärtom. Hennes roll var att täcka upp för kollegornas raster, vilket i princip enbart innebar ensamjobb. Morgonpassen stod även de tydligt inskrivna i schemat när hon kom. När Nathalie lyfte fram läkarens utlåtande fick hon svaret från butikschefen att ”så kan man inte säga till en arbetsgivare”.

Nathalie försökte, gav allt. Men det mesta kunde bli en trigger. Ett jobbigt kundmöte, eller en kollega som råkat stå för nära. Flera pass slutade med att hon satt ensam inne på personaltoaletten – gråtande. 

Som en konsekvens kom hon ofta sent, och hon sjukanmälde sig flitigt.

I stället för samtal – drogtest

En dag blev hon inkallad på butikschefens kontor. Nathalie får höra att hon har för hög sjukfrånvaro. Hon ska gå till företagshälsan. Först själv, och sedan tillsammans med chefen. Nathalie vet inte vad hon ska tro. 

– Å ena sidan kände jag att de totalt skitit i mig hittills. Samtidigt tänkte jag att det kanske kunde ge något. Jag skulle få prata om hur jag mådde sa de.

Men Nathalie skulle inte få prata. Hon skulle drogtestas.

Avskalade, sjukhusvita väggar. Ett kontorsbord, två stolar. Sjuksköterskan mitt emot som ställer frågor. Så minns hon patientrummet. Det konstiga är att sköterskan varken tar upp sömnproblemen, PTSD:n eller rehabiliteringen.

Hon tejpade igen vattenkranen, hällde blått medel i toan och stod bredvid mig hela tiden så att jag inte skulle fuska.

Nathalie

I stället undrar hon om Nathalies alkoholvanor. Vilka umgås du med? Dricker ni tillsammans? Hur ofta? Använder du narkotika? 

I journalen står att butikschefen beställt en bedömning av ett förstadagsintyg – ett medicinskt utlåtande som arbetsgivare kan begära vid upprepade sjukperioder. Men det får bara göras vid särskilda skäl och om medarbetaren informerats om det. Det har Nathalies arbetsgivare inte gjort. Några alkohol- och drogtester har inte heller diskuterats. 

Sköterskan ställer sig upp. De går ut i korridoren mot toaletten och sköterskan söker igenom Nathalies fickor och väska.

– Typ som att jag skulle ha någon annans kiss på mig. Hon tejpade igen vattenkranen, hällde blått medel i toan och stod bredvid mig hela tiden så att jag inte skulle fuska.

Inget av provsvaren visade några tecken på missbruk.

Urinprov ”rakt upp i ansiktet”

”Nu säger jag upp mig. De kan få mitt urinprov. De kan få det rakt upp i ansiktet ”. Så minns mamma Annika samtalet från sin dotter direkt efter. 

– Trots att de visste vad som hände, trots hela rättegången och domen, så drar de slutsatsen att hon måste gå på droger. Men det är väl det. De har aldrig trott på Nathalie, säger Annika.

Nathalie blev kvar ytterligare en månad på Hemköp Mörby centrum efter besöket på företagshälsan. Det var så länge hennes uppsägningstid gällde. 

Inte klar – på grund av jobbet

Ett och ett halvt år senare sitter hon och scrollar igenom sms-konversationerna med arbetsgivaren tiden efter våldtäkten. Nathalie granskar varje meddelande, lyfter upp telefonen och stryker under meningar och ord med sitt finger.

När hon läser sina egna svar inser hon hur mycket hon förändrats. Det är som om någon annan skrivit dem.

– Jag ser den lilla tjejen jag var då, vad hon precis hade varit med om, vad hon skulle få gå igenom, säger hon.

Ändå sitter jag här i dag och är inte färdigbearbetad med allt som hänt. På grund av ett jävla jobb

Nathalie

I dag har hon en ny arbetsgivare, på en annan butik i en annan kedja. Hon trivs och får uppskattning. Ändå tänker hon mycket på tiden på Hemköp.

– Jag trodde ofta att det var jag som var den oansvariga. Att allt var mitt fel. Nu vet jag att det inte är så, säger hon.

– Ändå sitter jag här i dag och är inte färdigbearbetad med allt som hänt. På grund av ett jävla jobb.

Hårda regler för drogtester

Att drog– och alkoholtesta personal är bara tillåtet under vissa förutsättningar. Till exempel vid nyanställningar då man ska köra fordon eller arbeta med barn. 

Ett annat exempel är under rehabiliteringsutredningar när det finns tydliga tecken på missbruk. Sådana ärenden ska dock alltid förhandlas mellan arbetsgivaren och facket, och det måste vara tydligt varför och på vilka grunder man gör utredningen.

Målet är att personen ska kunna fortsätta jobba och vara anställd. Den anställda har ändå rätt att vägra att bli testad, men kan då inte garanteras få ha kvar sin anställning. 

Drog– och alkoholtester görs främst via företagshälsan. De lyder under patientsäkerhetslagen, PSL. Det innebär bland annat att de inte får lämna ut känsliga uppgifter till arbetsgivaren utan den anställdes godkännande.

Källor: Prevent, Avonova, Lawline.