Jag tar några steg uppför trappan, tar upp min tagg och låser upp dörren in till själva lagret. Min blick sveper över schemat som hänger ovanför stämpelklockan och som förkunnar sin dom över oss varje dag. Godsmottagningen? Orderplock? Städtjänst? 

Nej, det blev godsmottagningen. Tungt. Men man jobbar i grupp och kan snacka lite under tiden man jobbar. 

”Vilket jävla slöseri med människoliv”

Jag möter en kollega i dörren på väg upp till omklädningsrummet. Dobre jutro bror, dobre dobre tillbaka min vän. Jag tänker alltid med sorg på forna Jugoslavien när jag blir påmind och skänker inbördeskrigets offer en tanke. Vilket jävla slöseri med männi­skoliv, allt på nationalismens altare. Klockan ringer in, tankarna skingras och det där kaffet jag inte hunnit dricka häller jag ut i vasken. Jag tar mig ner mot godsmottagningen. 

Möter ett bekant ansikte på vägen dit. Assalamu alaikum min vän, jag får ett wa aleikum as-­salam tillbaka. Världens snällaste kollega. Hans hemstad i Syrien är praktiskt taget en enda stor ruin. Den arabiska våren lovade mycket och slutade för många i ett högt personligt pris. Min vän, jag hoppas innerligt att du funnit friden här. 

”Enligt vissa skulle vi ägna dagarna åt att slå ihjäl varandra”

Tankarna är där igen i huvudet, att en del av mina kollegor gått igenom helvetets alla kval innan de funnit en liten del av världen i fred häruppe i norr. De har sett saker ingen ska behöva uppleva. Jättebra arbetare med förresten. 

Jag jobbar med kollegor från hela världen. Enligt vissa politiska tyckare borde vi ägna dagarna åt att slå ihjäl varandra eller åtminstone åt att inte kunna jobba ihop. Vi är ju så olika. Olika kulturer. Olika religioner till och med. Vi kan ju bara inte fungera ihop. Det multikulturella samhället därute håller ju på att krackelera säger de, men vad vet jag? Jag är ju bara en lagerarbetare. 

”På mitt lager samsas en hel värld”

Men en sak har jag lärt mig i de där diskussionerna på gods­mottagningen. När man skrapar på den kulturella fernissan och tar bort språkskillnader så är vi påfallande lika. Fungerande barnomsorg, en schyst lön, att inte ha värk i kroppen efter ett arbetspass, en chans till utbild­ning även om du inte är rik, att känna framtidstro och lämna världen lite bättre bakom sig för sina barns skull är mer eller mindre universellt. Det är mänskliga känslor. Mänskligt beteende.

Någonstans bakom påklistrade nationsbeteckningar så är vi just påfallande lika som människor, arbetare, kollegor. På mitt lager samsas en hel värld.