Jag har varit frisör i mer än 20 år. För ett tag sedan sa jag upp mig.

Jag sa upp mig från en tillsvidaretjänst som jag haft i snart åtta år, för jag kände att jag var klar. Jag kunde inte utvecklas mer. Jag hade bestämt mig för att pröva mina vingar i en annan bransch.

Det är en av de märkligaste känslor som finns när man jobbar sin uppsägningstid.

Jag gick från att vara en i gänget till att vara ”den där som slutar”. Från att ha spenderat de flesta av dygnets vakna timmar på salongen där jag varit mer än hemma till att inte längre känna mig hemma.

Närmare hjärtat

Under min uppsägningsmånad fick jag lov att tala om för kunderna att jag skulle sluta, just på grund av att jag skulle byta bransch.

Som frisör har man alltid några kunder som ligger närmare hjärtat och dessa var svårast att lämna detta besked till.

Många gånger fick jag bita mig hårt i läppen för att inte gråta, jag är inget vidare på avsked.

Vissa gånger gick jag in på toaletten efter att kunden kramats hejdå för att gråta ut. Andra gånger gick det inte att hålla tillbaka och jag grät öppet i salongen.

Tillhörighet försvinner

Hur kan en känsla av tillhörighet försvinna så snabbt när man meddelar att man vill gå vidare?

Hur möter man en arbetsgivare som känner sig sviken fast man under så många år varit lojal?  

Som frisör har jag givetvis haft personliga medgångar och motgångar.

Men i min professionella roll har jag alltid tänkt SHOWTIME, tagit på mig ett glatt ansikte och gett kunden full service. Jag har jobbat hårt för att mitt inre kaos inte ska visa sig på utsidan.

Pressen av prestation

Det pratas sällan om frisörers psykosociala arbetsmiljö. Vilken enorm förståelse vi ska ha för kunder, historierna de delar med oss.

För att inte tala om pressen av prestation och leverera kundens önskade resultat på en tid som ofta inte räcker till.

Samtidigt som vi hanterar våra arbetsuppgifter, strävar efter en dräglig lön och kämpar för att göra arbetsgivaren nöjd och nå våra och verksamhetens mål.

Tunga samtalsämnen

Det pratas sällan om hur frisörens jobb påverkar fritiden.

Jag kan inte minnas att vi i skolan någonsin pratade om hur vi hanterar en kund som är arg, ledsen eller droppar personlig information i knät på oss.

Otaliga gånger har kunder i min stol kommit med tunga samtalsämnen direkt från cancerbesked, dödsbäddar eller uppsägningar från jobbet.

Hur kan jag som frisör veta vad som krävs av mig i alla dessa möten med människor där jag aldrig har en chans att förbereda mig på vilka samtal som komma skall?

Känslor efter showtime

Jag har alltid mött alla kunder med empati, men samtidigt vågat ställa raka frågor.

Jag har gråtit, gett råd, varit upprörd, delat ilska och sorg och självklart, så många gånger skrattat.

Frisörer kan inte ta med sig jobbet hem, men vi är inga robotar.  Vi bearbetar känslor efter showtime, när fötterna ömmar och ryggen värker.

Det är med sorg och viss lättnad jag lämnar branschen bakom mig, men tankarna och mötena bär jag med mig för alltid.

  • Marléne Fred
    Före detta frisör