Jag kommer så väl ihåg ögonblicket jag först slogs av kärleken till det som av vissa beskrivits som en lek mellan 22 personer som jagar en uppblåst boll av svinhud.

Jag var 10 år gammal och hade parkerat mig i en fåtölj framför tv:n i mitt föräldrahem och som brukligt var på helgerna, kunde man titta på engelsk fotboll i svensk studio.

Jag föll direkt för fotbollen

Just denna gången var det ett lag som ställde upp på ena sidan som hade blodröda tröjor, shorts och strumpor. Liverpool hette de visst.

Anförda av en ung anfallare som verkade ha ett öga för mål, som föreföll arrogant och säker för sin ålder, Robbie Fowler. Jag tittade, jag såg och jag föll. 

Politiska maktfaktor

Vad är då mitt problem? Jo, fotbollen är fjärran i dag från var den kom ifrån. Från gyttjefyllda gränder i industrialismens England kom arbetarnas sport att landa på gräsmattor på arenor som tar tusentals människor och bli en politisk maktfaktor.

Att den lämnade gyttjefyllda gränder bakom sig är väl inte något negativt, men det där med att den kom att bli en politisk och ekonomisk maktfaktor, det är inte helt oproblematiskt.

Ryssland kom att anordna VM för herrar 2018. Trots pågående krig i Ukraina. Inga problem enligt höjdare i FIFA. Fotbollen förenar ju.

Det var bara för Putin att duka upp till en fotbollsfest och för resten av oss att glömma att ukrainare duckade för kulor i Donetsk.

Ett land med slavliknande förhållande

Qatar anordnar just i detta nu ett VM för herrar. Qatar? Ett land med slavliknande förhållande för migrantarbetare som utgör över 90% av landets arbetskraft.

Ett land där över 6500 arbetare har dött under en 10-årsperiod i arbetena med att bygga hotell, arenor och infrastruktur för detta sportspektakel.

Glömde jag säga ett land där dessutom homosexualitet är förbjudet, kvinnor är rättslösa och fackföreningar är olagliga?

Solidaritet för byggnadsarbetarna i Qatar

Robbie Fowler drog av sig matchtröjan mitt under pågående match och visade upp ett budskap på tröjan under. Att han stod med de strejkande hamnarbetarna i Liverpool.

Han visste var han kom ifrån och vad han hade gjort om talangen med vänsterfoten varit något mindre.

Jag önskade att någon visade samma solidaritet med de byggnadsarbetare som dött i Qatar. 

Jag vet att mitt fackliga medlemskap leder till internationell samverkan mellan fackföreningar och att världsfacket har lett pressen på Qatar att avskaffa de mest drakoniska delarna av sitt Kafala-system.  

Men spelar det någon roll om vi som konsumenter ändå väljer att ge av vår tid, våra pengar och vårt intresse?

Jag vet inte, men jag vet att min kärlek har börjat tyna.