I den extrema värmen skulle det ha varit skönt med luftiga haremsbyxor, sådana jag går omkring med hemmavid. Men jag klarar det inte mentalt. Jag är udda nog som jag är i den lilla stad jag besöker, och med dessa fladdriga tygsjok kring benen skulle jag sticka ut mer än jag orkar med. Jag anpassar mig, man gör ju det – till en viss gräns.

Första gången jag var på Kuba för femton år sen hade jag inte rakat mig under armarna. Något originellt även i Sverige, men på Kuba var det som om en marsmänniska hade landat.
Min tolvåriga kubanska kusin klär sig precis som man ska där – mycket snäva kläder, så lite tyg som möjligt så varenda kurva på kroppen syns. Men då blir det problem. Männen tittar ju – och hon är ju bara tolv.
”Har du inga shorts med längre ben?”
Hon gör som alla andra, men det blir ändå fel.
Det vore intressant att släppa ner en kubanska i Afghanistan och en afghansk kvinna klädd i burka på Kuba. Mer olika än så kan det väl knappast bli?

Och ändå är utgångspunkten samma, tänker jag. Som kvinna måste du förhålla dig till männens blickar och den kultur du lever i, oavsett hur obekvämt det är.
Inte kan det vara bekvämt att vandra omkring iklädd ett tält med ett nät för ögonen och utan öppning för händerna? Eller att stappla omkring på decimeterhöga klackar?

Nu protesterar du kanske och säger att jovisst, just du gillar det. Och jag tror dig. Men från början, innan du vant dig vid att stänga in dina fötter eller hela din kropp. Då ville du kunna röra dig, springa och klättra. Använda din kropp. Inte bara visa upp den. Eller stänga in den.

Carita Andersson
Frilansjournalist