–  Det är inte som en depression i allmänhet. Jag upplever inte att världen är overklig och saknar färger. Jag är död. Punkt.

Våren 2012. En vanlig arbetsdag på ett online-lager i en mellanstor stad i Sverige. Agnes stannar upp. Lyfter blicken från klädhögen. Försöker pressa tillbaka smärtan med djupa andetag. Det hjälper inte. Fan också. Plaggen kunderna köpt på nätet måste plockas i ett visst tempo. Annars syns det på lönen. Om hon inte förlorar jobbet. Men trycket över bröstet vägrar ge med sig. Att sätta sig ner funkar inte heller. Inte denna gång. Fan. Vänsterarmen domnar.

Akuten. Vårdcentralen. Hem. Vårdcentralen igen. Sedan vet sjukvården: Agnes har en förslitningsskada i bröstbenets muskel. Men Agnes vet också någonting: Hon har dött.

Läkarna misstänker att Agnes lider av den ovanliga neuropsykiatriska sjukdomen Cotards syndrom – att starkt uppleva att man är död eller saknar kroppsdelar och organ. Forskare vet inte hur många som lider av sjukdomen, mörkertalet är stort. Ingen vet heller riktig vad som orsakar sjukdomen, utom att den ofta föregås av depression eller schizofreni.

Vad som utlöste syndromet hos Agnes vet inte läkarna. Kanske depression? Det är i alla fall vad hon får mediciner mot. Psykiatrin beskriver hennes tillstånd som att uppleva både sig själv och omgivningen som en teater där alla är bleka kopior av sig själva utan känslor. För Agnes är det ännu tydligare: Hon är död.
– Det hände då, när trycket över bröstet inte försvann. Vänsterarmen dog först. Sen jag. Jag dog på jobbet. I en hjärtattack.

Hemma hos Agnes ser det ut som det gör mest hos folk. I köksfönstret står basilika och oregano. En tomatplanta håller på att mogna. Att odla är att skapa liv för Agnes. Det och att bada är livsviktigt för henne. Vattnet hjälper henne att känna sin kroppskontur. Det har hunnit bli 2016 och Agnes pratar lugnt, insiktsfullt, tar om när hon märker att jag inte hänger med.
– Det är svårt att förklara. Bara att säga att jag är död har varit enormt svårt. Jag menar jag hör ju hur det låter. Och det finns en massa föreställningar. Det är inte som i tv-serien Walking dead. Vi ser ut som alla andra. Jag blir hungrig, äter, går på toa, för mig är det bara ett tecken på att döda människor också gör dessa saker. Bara att vi inte vetat om det. Det är inte kul. Det är hemskt. Jag har ju inte barn själv, men tänk dig att du ser ditt barn komma emot dig och du känner ingenting. Ditt barn är ett skal.

I tre års tid levde Agnes med hemligheten att hon är död. Hon vågade inte söka hjälp.
– Jag har det hemifrån. Man biter ihop, tar en Alvedon och reser sig. Dessutom kunde jag inte söka hjälp. Om jag visade eller berättade att jag var död skulle jag kanske försvinna helt. Jag skulle exorciseras, begravas eller bli hämtad. Jag hade ju fastnat mellan världarna på något sätt. Jag var ett spöke i min egen skärseld. Så jag gjorde allt för att verka normal.

Agnes började härma människor. Göra det som hon tror människor gör. Hon schemalade tillvaron. Jobbade, träffade vänner – minst tre gånger i veckan – lyssnade på musik. Inte den japanska musiken hon hade hemma utan topplistmusik. We are young gick på repeat.
– Mina vänner började tycka att jag betedde mig konstigt. Annorlunda. Inte var mig själv. Det gjorde mig livrädd. Jag var ju inte mig själv, jag var ju död. Jag tolkade deras reaktioner som att de hade börjat märka att jag var död. Jag ansträngde mig ännu mer.

Det funkade inte. Tvärtom. Agnes började se saker. Saker ingen annan såg. En låda på jobbet blev plötsligt en hund. Vännernas ansikten förvandlades till monster. Hon undvek speglar. Tänk om hon inte syntes? Hon kände hur larverna kröp under den förruttnade vänsterarmens hud. De spökliknande mumintrollen i människostorlek började dyka upp, som en påminnelse om att hon kunde bli hämtad när som helst.

Hösten 2013 klarade inte Agnes av att jobba längre. I stället började hon plugga heltid på universitetet. Det gick åt helvete.
– På jobbet kunde jag stänga av. Bli en arbetsmyra. Blocka tankarna. Men på föreläsningarna. Det gick inte. Hallucinationerna blev starkare. Jag började må väldigt dåligt.

Nu började hennes vänner reagera starkare. De lämnade henne inte i fred: ”Hur mår du?” ”Vad är det som händer?” Oron och omtanken gav Agnes mer ångest. Men till slut bestämde hon sig. Hon skulle bryta sin mardröm och berätta sin hemlighet. Det var i slutet av 2014 och det hade gått nära tre år sedan hon dog.

Agnes förberedde sig. Drog ut på det. Sköt upp. Först i juli 2015 tog hon mod till sig. Bästa vännen fick veta först. Det hände när de var på hotell. Vid frukosten. Agnes hade övat på sina repliker. Var så redo hon kunde bli. Hon öppnade munnen:
– Du vet att jag inte mått bra på sistone. Det är för att jag… jag är död.
Vännen skrattade. Tittade på Agnes, väntade sig en reaktion, att Agnes skulle säga att hon skämtade.
 – Det är på riktigt. Det är inte kul. Det är hemskt. Jag är död, sa Agnes igen.

Med vännernas hjälp skrev Agnes in sig på vuxenpsykiatrin. Hon blev inlagd i en vecka. I dag är hon sjukskriven, äter antidepressiv och ångestreducerande medicin och är i kontakt med psykiatrins öppenvård. I sommar fyller hon 25 år.
– Jag tänker inte så långt framåt. Men jag har hopp. Jag mår bättre än på länge. Att prata om det har hjälpt. Jag vet att jag inte är ensam och jag vet hur jobbigt det är att känna sig ensam. Det är okej att söka hjälp. Jag vill berätta för att andra ska våga och för att mytbilden om Cotards ska nyanseras.

Fotnot 1: Agnes heter egentligen någonting annat, men har valt att vara anonym. Hon har nyligen medverkat i programmet Verkligheten i P3.

Fotnot 2: Sjukdomen har fått sitt namn ifrån den franske neurologen Jules Cotard, som upptäckte sjukdomen år 1880.