”Anders” utspel är ovanligt. Få vågar tala om lön, det vill säga berätta vad de själva tjänar. Min erfarenhet som journalist är att det är lättare att få besked om folks sexvanor än vad det står i lönebeskedet. Vare sig man tjänar mycket eller litet så verkar det vara något att skämmas för. Varför då? Jag tycker att det är viktigt att vi börjar prata klarspråk om lön. Att vara stolta om vi tjänar bra och att vi vågar ryta till om vi är underbetalda. Tyvärr händer det att den som vill tala öppet om lön anklagas för att vara nyfiken eller avundsjuk. Men vi på Handelsnytt vet att lön engagerar av andra skäl och är bland de mest lästa ämnet på vår webb.

Faktiska tal ger konkreta argument att trycka på med mot orättvisor och felaktigheter. En öppen dialog om kronor och ören kan stimulera till ett ökat fackligt engagemang. Två bra argument för att prata klarspråk om lön. Löneskillnaderna på ett enskilt företag kan vara gigantiska mellan den som tjänar mest och den som tjänar minst. Men hur kända är dessa skillnader bland medarbetarna? Och vem gynnar det att mörka de faktiska beloppen? Jag tycker att det måste finnas olikheter och att man ska få betalt för ansvar, kompetens och vilka krav som ställs på oss i jobbet, men bedömningarna ska vara korrekta och öppet kunna motiveras.

Själv har jag suttit på båda sidorna om förhandlingsbordet. Jag har förhandlat på medarbetarsidan och som arbetsgivare. Min erfarenhet är att även mindre belopp spelar stor roll. Ibland har de symboliskt värde och ibland gör de verklig skillnad i vardagen för den som får eller inte får mer i plånboken. Såväl arbetsgivaren som de fackliga representanterna kan få ta emot mycket kritik efter en förhandling. Den som har suttit vid förhandlingsbordet vet att det handlar om att ge och ta. Att ibland försöka rätta till orättvisa löneskillnader över tid. Det är varken lätt att förklara eller att förstå för den som känner sig orättvist behandlad.

Jag har också varit med om att anställda/kollegor, som varit väl värda den löneförhöjning de fått, har oroat sig över sina arbetskamraters reaktioner. Att ha en sådan anda på arbetsplatsen gynnar möjligen arbetsgivaren, men knappast arbetstagarna. Själv befinner jag mig vid mogen ålder i en helt ny situation. Jag är inte längre anställd utan min egen. Som nyföretagare är skyddsnäten också glesare och inga intäkter kan tas för givna. Det är en nyttig erfarenhet för en gammal löneslav.