Vi hade jobbat 16 år i samma butik i en yrkesroll vi var stolta över. 2014 ökade arbetsbelastningen och den psykosociala arbetsmiljön blev sämre. Stressen ledde till minskad respekt för varandra. Sociala grupperingar blev vanligare. De som var färdiga med sina arbetsuppgifter beklagade sig över dem som inte blivit klara.

Av butikens 14 anställda var ett fåtal medlemmar i facket. Fackklubb och skyddsombud fanns inte. Arbetsgivaren kunde härska fritt genom maktspel och dåligt ledarskap.

2015 blev det omorganisation och vår butikschef entledigades från sin roll. Arbetsgivaren själv tog över som operativ chef. Den tidigare butikschefen blev utsatt för grov schavottering inför oss andra. En syndabock hade utsetts.

Nu fick flera av oss känna maktlöshet och allt oliktänkande mobbades bort. Förklaringen av stress på jobbet var att man hade problem i sitt privatliv.

I en allt sämre miljö skapades skitsnack – vem var vän, vem var fiende? Då vi tog upp frågan om arbetsmiljön fick vi alltid samma svar av handlaren: Jag hör vad ni säger och tar det till mig men det är JAG som bestämmer här.

Rädslan att bli av med jobbet skapade minskad solidaritet. 2016 började han agera mer känslostyrt och utan respekt för någon. Allt kom att handla om att visa makt och att härska och söndra. Kränkande särbehandling, kameraövervakning, omplaceringar, verbala påhopp. Mobbning, utfrysning från gruppen och förlöjligande inför andra.

Varje dag kom att bli ett helvete. Det var en kamp för att ta sig till jobbet där vi hade fullt upp med att rädda oss själva. Vi blev allt mer deprimerade med sömnsvårigheter, ångestattacker och mediciner för att kunna sova.

Nu blev det lång sjukskrivning och en process för att inse att det var inte vi som var sjuka utan vår arbetsplats. Med tanke på att handlarens personlighet var orsaken till hur vi mådde blev det otänkbart att gå tillbaka. Med stort mod och styrka bestämde vi oss för att sluta.

2017 gick vi vidare med våra liv och saknar inte arbetsgivaren och den absurda arbetsmiljön.

I dag mår vi mycket bättre och tar inga mediciner för att kunna sova.

Att som arbetsgivare behandla sina anställda så här borde vara straffbart.

I dag möter vi kunder som tycker det är sorgligt att det blev så här. Samtidigt stöttar de vårt beslut att sluta. Men de saknar oss i butiken.