Jessica Persson jobbar på Fonus kontor i Borås. Hon minns fortfarande telefonsamtalet. Det var mormodern som ringde. Mamman, som var nyförlöst orkade inte.

Senare gjorde Jessica Persson ett hembesök hos den varma, rara men lite trassliga familjen. De hade flera barn. När hon mötte mamman blev igenkänningen stark. Hon tänkte på sina egna tre barn. Det hade lika väl kunnat vara hon.
– Det var ett fullt friskt barn men det var en dramatisk förlossning och den lille pojken hade otur att snubbla på mållinjen.

Ville inte se sonen

Innan begravningen åkte Jessica och hämtade barnet på sjukhusets bårhus. Han hade fortfarande rosiga kinder.
– På båren där det i vanliga fall brukar ligga en fullvuxen människa låg den här lilla skrutten. Han hade sina nya fina bebiskläder på sig, sådana som alla bebisar har.

Familjen hade tidigare sagt att de inte ville se sonen i kistan. Men när de väl stod i bisättningslokalen fick Jessica skruva upp skruvarna i den lilla kistan. Pappan stod tvekande vid dörröppningen. Mamman gick fram och lade bilder på familjen, syskonen, i kistan.

Vinden tog tonerna

Jordbegravningen hölls vid det lilla hålet i marken på kyrkogården en riktigt kall och ruggig dag. Jessica ansträngde sig för att inte frysa men knäna skallrade.

Pappan bar kistan själv. De spelade musik från en enkel mobil men vinden tog tonerna. Jessica läste ur en barnbok som hon själv läst för sina barn. Gissa hur mycket jag tycker om dig? heter boken. Den handlar om pappaharen och barnharen.

Ett eget minne av ett litet barn

Familjen ville att det skulle vara thailändska rislampor mot skyn vid slutet. Blåsten tryckte bara ner dem. Det tunna rispappret blev sotigt och började nästan brinna. Men Jessica hade köpt så många lampor att alla sörjande fick med sig varsin hem för att själv tända dem en annan dag. Ett eget litet minne av ett litet barn.

Familjen bad Jessica fotografera alla sidor i boken om hararna och skicka till henne.
– Mitt i detta lite trassliga, lite trasiga kände jag att jag kunde hjälpa till. Den känslan tar jag med mig. Det kanske gick från 100 minus till bara 99 minus.

Älskar sitt jobb

Hon älskar sitt jobb. Alla kundmöten är inte lika dramatiska eller lämnar lika stora spår. Men hon tror att det som gör en bra kundrådgivare är förmågan att kunna vara varm, engagerad och att göra sitt bästa. Och att lämna vissa saker på jobbet. Arbetsuppgifter kan hon ta med sig hem men livsödena lägger hon åt sidan när hon går.

– Man är genuin där och då i mötet. Men sen måste man släppa det.

Balans. Det återkommer Jessica till. Vissa vill prata i timmar. Att då kunna runda av utan att röra upp känslor kräver finess. Att föreslå lösningar som passar.
– Det kan vara jättevackert att lägga kottar på kistan. Speciellt om någon älskade skogen. Och det kostar ingenting. Det gäller att vara lite fiffig.

Att jobba på Fonus är ett förtroendeuppdrag tycker Jessica. Många delar med sig av både roliga minnen och problem i familjen.
– Det är ju inte alla rådgivare som får en kram vid slutet av ett möte. Att kunna hjälpa till och få dem att känna sig lugna och trygga. Det hände faktiskt senast igår att jag fick en kram av en kund.

Fonus

Handels organiserar anställda på Fonus.
Fonus är en koncern med två huvudområden: begravningsverksamhet och familjejuridik. Inom koncernen finns även en produktionsindustri för kistor och urnor. Totalt omsätter koncernen cirka 850 miljoner kronor och har runt 700 anställda på över 230 begravningskontor i Sverige.

Källa: Fonus, Handels

Alla helgons dag

Alla helgons dag firas den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Då brinner ljusen på kyrkogårdarna till våra dödas minne. Högtiden har rötter i 700-talet men blev inte en officiell helgdag förrän 1953. Att tända ljus på gravar växte fram mot slutet av 1800-talet, främst i städerna, och som regel vid barns gravar. Källa: Nordiska museet