Jag vaknar upp med andan i halsen. Jag vet inte, men i dag är inte rätt dag bara. Jag packar tygpåsen med smink, springer till tunnelbanan och hinner precis på gröna mot Alvik. Tunnelbanan är tom på folk sånär som några halvsovande individer utspridda över vagnens säten.

Vid nästa stopp går en äldre man på. Han sätter sig mittemot mig. Jag har dukat upp med sminket i knät och väskan bredvid mig. Precis när jag ska dra det första taget med sminkborsten över mitt trötta ansikte hör jag det. ”Ja detta är ju inte nåt jävla vardagsrum det här inte”.

Jag lägger ett extra lager mascara och målar läpparna knallrosa och tänker att ingen gubbjävel ska få tillrättavisa mig

Just där och då så orkar jag helt enkelt inte, jag fnyser nåt ohörbart och fortsätter argt dra min sminkborste över ansiktet. Jag lägger ett extra lager mascara och målar läpparna knallrosa och tänker att ingen gubbjävel ska få tillrättavisa mig. Men ändå så ligger det där kvar inom mig: inte något jävla vardagsrum…

Vi spolar fram klockan till eftermiddag. Jag har en strålande jobbdag och gubben från morgonen är glömd. Så händer det:

En man kommer in i butiken. Normalt sett är ju detta inget jag reflekterar över, då jag jobbar i en butik med kläder för både män och kvinnor och alla däremellan. Men just denna gång skaver det.

Han är skrikig, river i kläderna och pratar högt. Samtidigt i butiken har jag tre kvinnor. De stryker längs med väggarna. Tar försiktigt i våra kläder, en pratar lågmält i telefonen. Precis när en kvinna ska be om hjälp vrålar killen för att påkalla min uppmärksamhet – han har hittat en sko han vill prova och han vill prova den NU. Kundservice är ALLT i vår bransch, men jag kan inte förmå mig att vara ursäktande.

Det som är synd är att det oftast är män som tar sig friheten att känna sig hemma

Min butik är mitt vardagsrum, alla är välkomna! Det som är synd är att det oftast är män som tar sig friheten att känna sig hemma.

Förstå mig rätt nu, en ensam man som säger åt mig eller en skrikande kille i min butik är inte problemet – det handlar om en samhällsstruktur. För vi kvinnor är helt enkelt inte lika bekväma att finnas i offentliga rum.

Vi är rädda när vi går ensamma ute, vi har lärt oss att mörka, ensliga broar är farliga att gå över. Vi kliver in i butiker med försiktighet, det faller sig inte naturligt att komma inbrölandes och vråla om skor.

Blir ni upprörda nu? I så fall lyssna på mig: det offentliga rummet är byggt för män. Ni tar den självklara platsen och ni märker det inte ens. Och om jag råkar ta för mycket plats – t.ex. genom att sminka mig, så är jag livrädd för att bli tillrättavisad.

Så vad ska vi göra för att hela världen ska få vara allas jävla vardagsrum?