Jag minns det fortfarande. Jag var först på jobbet en söndag morgon. Det var på ett jobb i servicebranschen. Jag såg spår av fest. Tomma flaskor och glas. När min arbetskamrat som också skulle jobba kom in blev han generad när han insåg att de haft fest på lördagen, men glömt bjuda mig. De hade haft fördrink på jobbet, sen gått till en restaurang där de hade kontakter med ägaren. Jag fick städa efter dem.

De hade haft fest på lördagen, men glömt bjuda mig.

Jag tror inte att detta hände med ont uppsåt. Det var inte så att de medvetet lät bli att bjuda mig. De hade helt enkelt bara glömt mig. Jag var en anställd som kom in och jobbade rätt få timmar, inte en i det fasta gänget, inte en som hörde till. En tjej som dessutom var rätt blyg och inte ”tog för sig”. En sån är lätt att glömma.

Att ha många inhoppare på en arbetsplats påverkar gemenskapen. Att ha många anställda som bara kommer in och jobbar när någon är sjuk eller ska på ledighet, eller när det bara planerats dåligt, gör det svårare med teamkulturen. Det blir svårare både som arbetskamrat och som arbetsgivare att se var och en.

Men en vardag med inhoppare är verkligheten på många handelsarbetsplatser. Anställda som jobbar på allmän visstid-kontrakt och bemanningsanställningar under en längre tid, inte bara tillfälligt vid toppar. Där måste man hitta sätt för att de ska känna att de hör till och inte glöms. Motsatsen är förödande för måendet. För att inte tala om hur mycket bättre man presterar om man blir sedd och räknad med. Inbjuden i gemenskapen. På festen. Ett konkret tips – kolla att inbjudningslistan till julfesten överensstämmer med anställningslistan.

Ett konkret tips – kolla att inbjudningslistan till julfesten överensstämmer med anställningslistan.

Jag har förståelse för att ett företag inte har råd, eller kan stänga hela verksamheten, för att bjuda alla extringar på julfesten, man kan visa sin uppskattning på annat sätt. Men glöm dem bara inte. Att bli bortglömd gör ont. Att ingen saknar en gör fruktansvärt ont.

Att bli bortglömd gör ont. Att ingen saknar en gör fruktansvärt ont.

Om, eller snarare när, ni handelsanställda tröttnar på julen har ni mina fulla sympatier. Ni som får se in i kundernas stressade ögon när dessa på lunchrastens sista fem minuter ska hinna köpa någon meningslös present till någon bortskämd unge som denna bortskämda unge inte behöver. Ni som dessutom också i år missade barnets luciatåg för att det inte gick att få ledigt. Och som har ont i handlederna eftersom vissa kunder handlar ett helt julbord med streckkoden vänd åt fel håll.

Du måste inte känna glädje och harmoni, älska gemenskap och lycklig familj. Det blir nästan lättare att njuta av julen om man tillåter sig själv att inte njuta. Om man inte uppgår i masspsykosen som kallas julmys. Själv önskar jag mig inget i julklapp, jag tänker vara ledig och bara umgås med människor som skulle bjuda mig på deras fest.