Sadi diagnostiserades med skelettcancer när han var 15 år. För mamma Madeleine Hedlund kom beskedet som en chock. –  Jag kände mig så maktlös. Jag kunde inte skydda mitt barn. Det som är en av de viktigaste uppgifterna som mamma.

Madeleines mobil vibrerar i fickan. Arbetspasset på Arlanda taxfree är snart slut och hon får egentligen inte ta upp telefonen för arbets­givaren. Hon tittar på displayen. Sedan på sin jobbkompis. Hon som varit där, lyssnat och peppat. Samtalet varar i någon minut. Hon hade inte haft några frågor. Kollegan fattar direkt. Hennes ögon blir blanka. Madeleine går och byter om, sätter sig i bilen och åker hem.

Det är i mitten av april 2020. I en bil på E4:an mot Uppsala sitter fembarnsmamman Madeleine Hedlund och försöker greppa vad som hänt. Vad hade han sagt egentligen, överläkaren? Och varför hade hon inte tagit sin sons smärta på allvar tidigare? Hon vet ju hur hög smärtgräns han har. Sadi, mellanbarnet med två äldre och två yngre syskon. Glädjespridaren. Pratkvarnen. Risktagaren. Hon minns när han var åtta år och ville testa att hänga ut från balkongen. Fyra trappor upp. Hennes hjärta i halsgropen. Nu hade hon nöjt sig med att smärtan från knölen på smalbenet säkert berodde på den där sparken han fått på fotbollen. Sadi hade fått ringa vårdcentralen själv. Hon behövde jobba. Vad är hon för en mamma egentligen? Hon har aldrig varit den som ringer sjukvårdsrådgivningen i första taget. Men ändå. Nu är hon en mamma som måste säga till sin son att knölen är svårbotad cancer.

Cancerbeskedet: Din son har Ewings sarkom

Sadi har fått Ewings sarkom. En form av skelett­cancer. Första symtom är i regel smärta. Om tumören vuxit igenom skelettet, eller uppstått direkt i mjukdelarna, brukar den ge en ömmande svullnad. Det är vad som hänt Sadi. Han är 15 år och skelettet under knölen på hans högra smalben är nedbrutet. Han haltar runt på 20 procent av sin benstyrka. På kvällen efter att Sadi fått cancerbeskedet skriver Madeleine i sin dagbok: ”FAN. Jag faller samman. Kan jag inte ens hjälpa dig att samla styrka?”
–  Jag kände mig så maktlös. Jag kunde inte skydda mitt barn. Det som är en av de viktigaste uppgifterna som mamma.

När Sadi fick cancerbeskedet var det 
som om han inte fattade. ”Jag fick fråga flera gånger: förstår du vad jag säger? Frågorna kom senare”, säger Madeleine.

Den 4 maj 2020 droppas första påsen cellgift in i Sadis blod. Det ska komma att bli fler. En 42 veckor lång cellgiftsbehandling har börjat. Fyra dagar är Sadi inlagd på sjukhuset. Sedan får han åka hem i två veckor och så tillbaka igen. Han får blåsor i munnen och svalget, mår illa och vill inte äta. Made­leine måste truga. Hon ser hur han rasar i vikt. Sadi sover bort sjukhusdagarna. Huvudet på örngottet hemifrån, han kan inte sova med landstingets kuddar. Han klarar inte lukten av dem. Madeleine tillbringar dem på en obekväm stol i ett rum med låsta fönster och svensk hiphop på högsta volym. Dani M, Dree Low, Jirell. Om Madeleine stänger av eller sänker vaknar Sadi. Om hon rör sig mot dörren likaså. Han vill att hon är hos honom. Även när han sover.

Yngsta dottern: När kommer du hem mamma?

En dag lyckas hon smita ut. Hon och vännen Ellinor sitter på en bänk utanför sjukhuset. De dricker cola och pratar. Ellinor har med sig sin bebis Nico. Han bajsar. En ny blöja saknas så en filt får duga. De skrattar. Det gör Madeleine ofta. Gråter gör hon sällan. Hon får huvudvärk eller kan inte sova. Då är det bra att ha sin gråt-kompis, som Made­leine kallar Ellinor för. De pratar. Ellinor gråter.

När Madeleine kommer tillbaka till sjukhus­rummet med de låsta fönsterna messar yngsta dotter: När kommer du hem mamma? Det luktar handsprit, plast och matos. På kvällen åker hon hem. Hon ­skriver i dagboken: ”Vi ses i  morgon bitti igen, ­vilken syn väntar mig då?”

300 barn får cancer varje år

Det är mycket ovanligt att barn får cancer. I Sverige drabbas runt 300 barn om året av cancer.
 Fyra av fem blir botade i dag. Cancerbehandling kan dock leda till olika besvär senare i livet.
 Sarkom är ett gemensamt namn för cancer i kroppens stödjevävnader — som skelett, brosk, bindväv och muskler. Ewings sarkom är en ovan­ligare variant av sarkom i skelettet.
Källa: Cancerfonden

Sjukhusvardagen rullar på. Till den 12 november. Då får de veta: cancern har spridit sig. Sadi får en chans att över­leva – benet måste amputeras. Madeleine får panik. Sadi tar det med ro: Mamma vi klarar det här.
–  Ibland kändes det som att det var han som var stark och bar mig. Inte tvärtom, som det ska vara. Men jag undrade ofta vad han tänkte innerst inne, mitt lilla hjärta.

På operationsdagen vill Madeleine inte släppa taget. Sjukvårds-personalen får skrika loss henne från honom.
–  Det kändes som att det var jag som såg till att han förlorade sitt ben. Det var fruktansvärt.

På operationsdagen vill hon inte släppa taget. Hon följer med upp i hissen. Håller fast honom i kramen. Hon ser hans långa lilla kropp på operationsbordet. Varför kan hon inte byta plats med honom? Hennes älskade Sadi. Vad kommer han tänka när han ligger där? Kommer han att vara rädd? Sjukvårdspersonalen får skrika loss henne från honom. Dörren till avdelningen stängs. Det finns ingenting Madeleine kan göra längre. Hon har kört sitt barn raka vägen till operationsbordet där hans högra ben från knäet och ner ska amputeras bort.
–  Det kändes som att det var jag som såg till att han förlorade sitt ben. Det var fruktansvärt.

Madeleine förlorar jobbet på Arlanda taxfree

Madeleine har haft människor omkring sig och pappan till barnen och Sadi har sovit på sjukhuset de nätter Sadi varit inlagd. Men pandemin har satt gränser. Besöksförbud och inga stödgrupper, varken för henne eller syskonen. Madeleine förlorade också sitt jobb på taxfreen på Arlanda. När coronan här­jade som värst var flygplatsen tom på folk.

Mitt under Sadis behandling blev Madeleine uppsagd. ”Jag skiter väl i jobbet tänkte jag först. Men att strula med a-kassan och Försäkringskassan, det var bara för mycket.”

I april 2021 ringer Sadi i klockan på avdelningen 95A på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Han är färdigbehandlad. Nu börjar en ny vardag.
–  Alla tror att det är över när man skrivs ut från behandlingen. Men friskförklarad blir Sadi tidigast om tio år. Och det är först nu jag börjar förstå vad vi varit med om.

Sadi har valt en väg. Han har dokumenterat sitt liv på Instagram. Madeleine har hållit sig i bakgrunden. Men har börjat lägga ut dagboksanteckningar på sitt eget konto och så har hon gått med i en stödgrupp för föräldrar med cancersjuka barn på sjukhus. Och när de tidigare jobbkompisarna och Ellinor över­raskade henne på födelsedagen kunde man ana en tår i ögonvrån.
Madeleine brister ut i skratt.
–  Jag brukar inte vara den som gråter. Sadi och jag är mer lika där.
Så börjar hon le.
–  Eftersom cellgiftsbehandling kan göra en steril så får man möjlighet att frysa in spermier. ”Jag har i alla fall tolv barn” brukar Sadi skämta, säger ­Madeleine och skratta.

Madeleine Hedlund
 Ålder: 45 år.
 Familj: Fem barn – Mimmi, ­Ahmad, Sadi, Jamila och Jasmin.
 Jobb: Började på Åhléns i 19 års ålder. Jobbade på Arlanda taxfree i tjugo år, men sades upp förra året på grund av pandemin. I dag letar hon jobb.
Madeleines tips om din vän/kollega hamnar i kris: Tänk praktisk hjälp som exempel­vis mat­lådor. Det är oerhört uppskattat. Fråga! Men känn efter om ­personen vill berätta.