Jag tummar inte på säkerheten, då säkerhetsbältet stramas åt runt kroppen redan innan tändningsnyckeln vrids om. Med precision läser jag av trafiken, missar aldrig en vägskylt, håller alltid rätt hastighet, stannar plikttroget vid stopplikt och blinkar när jag byter fil.

Om någon människa vill gå över ett obevakat övergångsställe, saktar jag med ett leende in och söker ögonkontakt med personen, för att den ska känna sig trygg. Tutar gör jag endast i yttersta nödfall, och då i syftet att varna. Om någon tutar på mig, eller för all del pekar finger åt mig, brusar jag aldrig upp. Jag irriterar mig aldrig på mina medtrafikanter, och inte heller på vägarbeten.

Även om jag hittar överallt, har jag naturligtvis full förståelse för att andra förirrar sig och fattar konstiga beslut i trafiken. Jag tycker framför allt att det är spännande när vissa bilar kör för fort och bokstavligen tar ut svängarna. Det är häftigt att vara nära de förare som väljer att trotsa förbud, då det ger mig härliga rysningar i hela kroppen.

Om olyckan är framme, är jag inte den som stannar till för att stilla min nyfikenhet. Nej, jag ringer såklart 112. Det viktigaste för mig är att de drabbade får den hjälp de behöver, och att trafiken får flyta på. När utryckningsfordon kommer farande, är jag inte den som vill blockera vägen, utan hittar alltid ett smidigt sätt att ställa mig åt sidan. Däremot, om någon på vältrafikerade leder orsakar kaos på grund av bensin- eller motorstopp, visar jag med stort hjärta förståelse och medlidande genom att vara den förste att sträcka ut en hjälpande hand.

Jag är noggrann med att parkera där det är tillåtet, och betalar givetvis för mig. Om jag ser någon som råkar missa en regel, svär jag aldrig i min tysthet och kramar ratten i ilska, utan påpekar gärna detta för att det inte ska upprepas.

Jag tycker absolut inte att det är svårt att samsas på den asfalt som finns i staden, utan älskar snarare gemenskapen mellan gångtrafikanter, cyklister och allehanda fortskaffningsmedel. I mitt inre finns inga samvetskval, vare sig när det gäller människor eller natur, då alla gynnas av min moral och min ekokörning. Överlag gör jag vad som krävs för att jag själv och andra ska trivas på vägarna. Allt detta, en helt vanlig dag, i var fordonsförares huvud, i Stockholmstrafiken.

Mikael Strömberg
Servicetekniker på matleverantören Mat på jobbet och skriver böcker