Vad ska vi ta frukten i? Jag kommer aldrig ihåg att ta med mig egna påsar! utbrister kunden.

Den nya beskattningen av plastpåsar medför att gratis påsar dras in. Folk svär över bristen på fryspåsar vid änden av kassan. Och att de nu måste betala hela sex kronor för en plastpåse att bära hem sina varor i.

Jag håller med, men jag håller också inte med.

Att ta eget ansvar för miljön borde vara på var människas agenda, och att ta för vana att slänga ner egna tygpåsar i väskan känns inte som en stor kraftansträngning.

När skatten sedan införs visar det sig att vi får gamla hederliga papperspåsar till frukten. Som även kan användas till kompost. Och plastpåsarna i kassan byts ut mot likadana i tyg.

kanske är det förändringen i sig som är problemet.

Att det varit ett sådant motstånd inför den här förändringen? Nu känns den så enkel att jag undrar varför vi inte infört den tidigare.

Men kanske är det förändringen i sig som är problemet.

Vi bygger om i butiken. Ostavdelningen flyttas till entrén, och läsken flyttas till där osten var tidigare. Ja, alla produkter byter plats, det är som hela havet stormar. Plötsligt vet jag, som anställd sedan tio år tillbaka, lika lite som de förvirrade kunderna var exempelvis majonnäsen står, eller var vi gömt undan de hemmagjorda rödbetssalladerna.

Och inte nog med det: självskanningen kommer! Och snabbkassor.

Systemet är helt annorlunda mot det vi är vana vid. Jag svär över dessa nya rutiner som jag inte känner mig hemma i.

”Nähä, inte där? Ska man trycka här, då?” Till sist undrar den lilla tanten jag hjälper försynt om det inte är meningen att det ska gå snabbare i en snabbkassa?

Men efter lite övning har man kommit in i det. Med van hand blippar jag mitt inloggningskort. Gör del- och helavstämningar. Lirkar ur skanningshandtag och desinficerar, som om jag aldrig gjort annat.

Det är något med klagandet i sig som binder oss samman.

”Det ska bli skönt”, säger kunderna, ”när corona är över. De här plexiglasen till exempel. Man hör ju knappt vad man säger!”

Och jag håller med. Inte bara för att det stämmer. Det är något med klagandet i sig som binder oss samman. Det skapar en bekräftande länk mellan kund och kassörska: Jag tycker som du.

När coronan är över, när de egna kassarna är ihågkomna, när självskanning går som en dans, ska vi hitta något annat att klaga över.

Och: ”Sex kronor!” hör jag mig själv säga. ”Ja, det är ju faktiskt inte klokt.”

Lina Arvidsson är författare, estradpoet och butiksanställd och ny krönikör i Handelsnytt. Läs ett porträtt på henne här.